Ohållbar otrygghet

av Git Claesson Pipping

För drygt tio år sedan, 2002, undersökte Karin Warfvinge och Pehr Osbeck, förtroendevalda vid Lunds universitet, hur många tidsbegränsat anställda som fanns på lärosätet 2001. Undersökningen visade att 37 procent av den undervisande/forskande personalen (doktorander oräknat) hade tidsbegränsad anställning. I den undersökning som SULF:s chefsutredare Karin Åmossa gjort framkommer att siffran 2012 för Lunds universitet är 36 procent, det vill säga: i stort sett oförändrat. Och då är Lunds universitet långt ifrån värst. För Karolinska Institutet är siffran nästan 50 procent. Nationellt är genomsnittet 33 procent, vilket innebär att tidsbegränsade anställningar är mer än tre gånger vanligare bland universitetslärare än på resten av arbetsmarknaden där siffran är 10 procent. Ofta anges de tidsbegränsade forskningsanslagen som skäl. Det är rent nonsens. Ett forskningsanslag är normalt flerårigt – vilket företag i näringslivet har sådana långsiktiga kontrakt? De vet ju oftast inte ens vilka kunder de har nästa månad. Ändå anställer företagen tillsvidare i högre utsträckning. Vad är då det verkliga skälet till att de tidsbegränsade anställningarna är vanligare i högskolesektorn än på resten av arbetsmarknaden? Sannolikt helt enkelt därför att det är möjligt. Utöver de möjligheter att tidsbegränsa som finns i lagen om anställningsskydd (LAS) har sektorn tillgång till tidsbegränsade anställningar i högskoleförordning och i kollektivavtal. Uppfinningsrikedomen är stor när det gäller att komplettera dessa redan generösa möjligheter att anställa tidsbegränsat med stipendiefinansiering och anställning via bemanningsföretag. Eftersom möjligheten att anställa tidsbegränsat är stor har vi relativt få arbetsbristuppsägningar i högskolan. Istället får de tidsbegränsat anställda sluta utan diskussion efter många års samlad anställningstid när deras fjärde, sjunde, elfte anställningsperiod upphör. Som tur är omfattas de av Trygghetsavtalet, som ger st�d under omställningsperioden för dem som varit anställda minst tre år. Det är en viktig trygghet för de tidsbegränsat anställda, att de efter många år har tillgång till Trygghetsstiftelsens stöd. Detta är inte en kostnadsfråga för lärosätena. De tidsbegränsat anställda genererar pengar till Trygghetsstiftelsen precis som de tillsvidareanställda. Situationen med den stora andelen tidsbegränsat anställda är ohållbar. Lärosätena måste börja med långsiktig personalplanering och tillsvidareanställa sin personal. Visst, det kommer att leda till flera uppsägningsprocesser och det kommer att kräva att både arbetsgivare och fackliga organisationer sköter sådana processer snabbt och professionellt. Så är det inte överallt idag. Men under alla omständigheter är det viktigt att tidsbegränsat anställda som uppnått långa anställningstider omfattas av Trygghetsavtalet. Tidsbegränsningarna drabbar inte bara den enskilde. Kvaliteten på undervisning och forskning drabbas hårt när planeringshorisonten för den enskilda universitetsläraren är sex månader. Så det finns goda skäl att ändra förhållandena. GIT CLAESSON PIPPING Förbundsdirektör för SULF


Kategorier: Arkiv