Lohmander fel ute

Peter Lohmander har i två inlägg i Universitetsläraren gått hårt åt administrationen på svenska lärosäten. Inte minst på SLU. I sina inlägg målar Lohmander upp den klassiska bilden av en universitetsbyråkrati som växer obehindrat, som ges bättre arbetsvillkor än de hårt slitande lärarna och forskarna och vars makt ökar ständigt. Men hur är det egentligen? Antalet administratörer ökar vid de svenska lärosätena. Så är det. Det är dock inte särskilt märkligt med tanke på den svenska högskolesektorns expansion. Ett ökande antal lärare, forskare och studenter förutsätter mera administrativt stöd och service. Lohmanders tanke att huvuddelen av de anställda vid landets lärosäten numera är administratörer är intressant. Men felaktig. Hans beräkning bygger bland annat på att forskare, doktorander och annan undervisande och forskande personal inte räknas in i jämförelsen. Gör man det blir proportionerna helt andra, och det blir då tydligt att de som är verksamma inom utbildning och forskning är betydligt flera än administratörerna. Exakt hur stor administrationen ska vara är ingen lätt fråga. Men alla landets lärosäten har metoder för att bestämma vad som avsätts till administrationen (mig veterligen finns inget lärosäte där administrationen själv bestämmer hur stor den ska vara). Vanligtvis sker detta genom ett styrelsebeslut efter beredning av den akademiska ledningen. På många lärosäten finns en stor del av administratörerna på institutionerna. Där beslutas dimensioneringen alltså av prefekter eller motsvarande. Det finns ytterligare metoder för att kontrollera administrationens storlek: Vid SLU till exempel är tilldelningen av resurser till administrationen knuten till antalet anställda. Universitetsadministrationens andel av antalet anställda har under lång tid varit densamma. När det gäller maktfrågan (tanken att det är byråkraterna som bestämmer allt nu för tiden) så fattas normalt alla beslut av någon betydelse för utbildning och forskning av företrädare för utbildning och forskning. Administratörernas roll är att bereda förslag till beslut, inte att fatta besluten. Skulle det sedan vara så att en ledande administratör – förvaltningschef eller annan – går utöver sina befogenheter så har förstås rektorerna alla möjligheter att göra sig av med dessa. Vad gäller administratörernas arbetsvillkor verkar Lohmander tycka att det är fel eller orättvist att högskolans administratörer vanligen är tillsvidareanställda. Men detta är knappast något särskilt privilegium med tanke på att tillsvidareanställning är en helt normal anställningsform inom den statliga sektorn. Tanken att högskoleadministratörer skulle sitta i nybyggda, exklusiva lokaler medan lärarna och forskarna framsläpar sin tillvaro i slitna och nedgångna dito är bara dumheter. Tar vi återigen exemplet SLU kan konstateras att administratörerna i Umeå, där Lohmander själv finns, sitter i samma lokaler som lärarna och forskarna. Vid SLU i Uppsala är administrationen idag spridd på ett tiotal olika byggnader och kommer därför att få nya lokaler, i likhet med vad som redan skett för merparten av forsknings- och utbildningsverksamheten. För detta ändamål tillförs universitetsadministrationen inte en enda krona. Martin Melkersson Universitetsdirektör, SLU