Studenternas kognition – ”svart på vitt”

Debattartikel av Agnes Botond

Det finns en vedertagen uppfattning om att skolan inte tränar upp språkliga egenskaper tillräckligt bra för att studenter ska kunna följa en utbildning på högskolenivå. Ebba Lisberg Jensen (Universitetsläraren, nr 5/2013) menar med hänvisning till Martin Ingvar att det inte bara är språket utan något i den kognitiva förmågan som brister. Jens Cavallin efterfrågar i det senaste numret av Universitetsläraren (nr 9/2013) vetenskapligt underlag till ett sådant uttalande. Som högskolelärare har även jag uppmärksammat att många studenter brister i logiskt och abstrakt tänkande, bland annat i den begreppsmässiga sorteringsförmågan som neuropsykologins urfader Lurija kallar för subsumering och menar att denna är en av grundformerna i vår mentala aktivitet. Jag är överens med Jens Cavallin om att det inte räcker med endast anekdotisk evidens i denna fråga. Hur ska man kunna påvisa dessa brister på ett vetenskapligt sätt? Som ett blygsamt försök gjorde jag en pilotstudie i början av 2013, med hjälp av neuropsykologiska undersökningsmetoder. I syfte att belysa den begreppsmässiga förmågan hos en grupp studenter som är i början av sina studier, genomförde jag en anonym gruppundersökning på nyantagna, frivilliga studenter. Som instrument valde jag två deltester från ett standardiserat neuropsykologiskt testbatteri (WAIS-III). I ordförråd behövde testpersonerna definiera ord i en serie frågor. I likheter (som utmanar förmågan till subsumering) behövde de förklara likheter i en serie ordpar på ett sätt som fångar det väsentliga i de två stimulusorden. Något fler än en tredjedel av årskurs ett inkluderades i studien. Endast ålder och modersmål noterades. Resultatet utvärderades enligt de standardiserade normerna i Sverige. Som benämningar användes: betydligt under eller klart under genomsnittet, genomsnittets nedre del, genomsnittligt, genomsnittets övre del, klart eller betydligt över genomsnittet. (Vid intresse kan läsaren vända sig till författaren, e-post: botond@ comhem.se, för att få mer information om studien.) Resultaten i testet motsvarade det genomsnittliga för populationen i Sverige, resultatet av studenter med annat modersmål än svenska visade inget avvikande mönster. Deltestet likheter löstes med lägre resultat än ordförråd. Mer än 30 procent av studenterna presterade under det genomsnittliga eller i nedre genomsnittet. I likheter presterade dubbelt så många yngre studenter (<24 år) under det genomsnittliga som de äldre deltagarna (>24 år) gjorde. Hur kan man tolka resultaten? Människor med akademiska studier förväntas prestera högre i dessa test än vad deltagarna gjorde. I deltestet Likheter blev även spridningen för stor, på grund av det höga antalet studenter (framför allt deltagare under 24 år) som presterade klart under eller i den lägre delen av den genomsnittliga zonen. Det aktuella lärosätet rankas högt utifrån sökandeantal och antagningspoäng, det är således rimligt att se resultatet som lägre än förväntat och av samma anledning som generaliserbart till andra lärosäten i Sverige med medellång utbildning. Analysen visar att studenterna inte bara missar instruktionen (mer än fjärdedel svarar att begreppen är mot-till varandra, trots instruktionen att leta efter likheter), utan istället för att subsumera på den förväntade abstraktionsnivån i många fall använder sig av konkret, pragmatiskt tänkande. Exempelvis vid liknelsen mellan bord och stol missar nära 30 procent poäng, eftersom de i stället för ”möbler” anger ”matsalsmöbler”, ”sittplats”, ”sitter på/sitter vid” etcetera som svar. Heterogeniteten och de identifierade svårigheterna kan utgöra ett stort hinder i lärandet. Det handlar inte om studenternas oförmåga, utan om att de aldrig tidigare fått chansen att träna upp dessa färdigheter. Den teoretiska utgångspunkten för högskolepedagogik är att studenternas förmåga till begreppsmässig abstraktion motsvarar den nivå som det går att bygga akademiska färdigheter på. Men det tycks inte stämma längre. Det verkliga pedagogiska arbetet pågår utifrån ett dolt scenario. Lärarna märker bristerna och tvingas hantera dem. Antingen sänker de ribban, eller så ”smugglar” de in övningar i sin undervisning. I den bästa av alla möjliga världar är det inte högskolans ansvar att lappa ihop det som andra skolformer missat. Samtidigt får vi inte längre blunda inför detta problem och svika studenterna. Högskolorna borde erbjuda någon sorts screening för att få en förförståelse för studenternas faktiska nivå i början av studierna. Nästa steg vore att skaffa resurser och utarbeta enkla, men effektiva metoder för att träna upp förmågorna. Det finns redan gott om kunskaper och erfarenheter i högskolepedagogisk forskning att bygga på. Det är hög tid att lyfta fram det dolda scenariot och leta efter lösningar. Agnes Botond fil dr i pedagogik , leg. psykolog, specialist i klinisk psykologi, högskoleadjunkt


Kategorier: Arkiv