I genomsnitt på alla lärosäten i hela landet har 33 procent av den forskande och undervisande personalen tidsbegränsade anställningar, omräknat till helårspersoner. Andelen fysiska personer som har tidsbegränsade anställningar under ett år är alltså betydligt högre. Doktorander är undantagna och är inte med i statistiken. Det finns ingen direkt jämförbar siffra för hela arbetsmarknaden. Men totalt har drygt tio procent av alla anställda personer mellan 25 och 74 år tidsbegränsade anställningar.
– Lärosätena ligger minst tre gånger över resten av arbetsmarknaden, konstaterar Karin Åmossa.
Genomgående har fler kvinnor än män tidsbegränsade anställningar. Inom akademin är det 36 procent av kvinnorna och 31 procent av männen som har tidsbegränsade anställningar.
En anmärkningsvärd omständighet är att det generellt är på arbetsplatser med lågutbildade, kvinnor och ungdomar som det är vanligast med tidsbegränsade anställningar.
� Inom akademin är det tvärtom, vi har den mest högutbildade arbetskraften, i de flesta fall disputerade, fortfarande är det mest män inom akademin och många är ganska gamla, säger Karin Åmossa.
Hon har gått igenom forskningsläget om vilka effekter tidsbegränsade anställningar har på människor, arbetsplatser och kvaliteten på det utförda arbetet.
– Många studier visar att personer med tidsbegränsade anställningar har lägre engagemang i sitt arbete och att de i lägre grad identifierar sig med organisationen. Framför allt de högst kvalificerade byter jobb oftare och går till andra branscher.
Arbetsmiljön som helhet försämras också.
– Handelsanställdas förbund visade i fjol att arbetsmiljön blir sämre på en arbetsplats med fler tidsbegränsade anställningar, säger Karin Åmossa.
Konsekvenserna för individen av att vara hänvisad till tidsbegränsade anställningar är många. Som att det är svårt att få lån, svårare att hyra lägenhet och att planera familjelivet. Inom akademin är det inte ovanligt att kvalificerade medarbetare kan gå på tidsbegränsade anställningar i tio år eller mer.
– Det riskerar att leda till brain drain, att en del av de allra bästa går någon annanstans där de får tillsvidareanställning, bra lön och god arbetsmiljö.
Andra som aspirerar på en akademisk karriär blir kvar trots dåliga villkor; det är svårt att komma tillbaka till akademin när man väl har lämnat den, meriter från resten av arbetslivet räknas i princip inte.
Disputerade klamrar sig därför fast inom lärosätena, jobbar kanske med administrativa jobb de är överkvalificerade för eller går från den ena tidsbegränsade anställningen till den andra.
En hög andel tidsbegränsat anställda leder till kvalitetsproblem. Det är svårt att planera arbetet långsiktigt, kontinuiteten blir lidande i både forskning och undervisning.
– Jag anser att en hög andel tidsbegränsat anställda är kontraproduktivt för en högkvalitativ verksamhet. Hur lärosätena kan tro att de gör det bästa för verksamheten med så stor andel tidsbegränsade anställningar är obegripligt.
Karin Åmossa påpekar att även lärosäten som säger sig ha som policy att tillsvidareanställa sina medarbetare inte gör det i praktiken.
– Det är helt galet att svenska lärosäten inte ser till att få det bästa ur sina medarbetare. Trots det ligger Sverige bra till i internationella mätningar. Tänk på vad vi kunde åstadkomma om vi gav universitetslärare bättre förutsättningar för att göra ett bra jobb. Det borde vara värt att satsa på.
Ett vanligt argument för tidsbegränsade anställningar är att externa anslag är så ryckiga att det är svårt att tillsvidareanställa, men det argumentet ger Karin Åmossa inte mycket för.
– Forskningsprojekt löper ofta över tre år, det är en ganska lång framförhållning för vilken verksamhet som helst. Om man jämför med industrin vet de kanske inte hur orderingången är om tre månader. Ändå är människor i industrin tillsvidareanställda enligt LAS.
Karin Åmossa menar att det inte finns någon konkret anledning till varför akademin ska ha så hög andel tidsbegränsade anställningar.
– Det är en fråga om inställning, traditioner, okunskap och helt enkelt för att de kan. Regelverken ger möjlighet att låta bli att tillsvidareanställa. Och det verkar som att det för en del lärosäten är ett självändamål att låta bli.
Forskningen visar alltså på stora problem med tidsbegränsade anställningar, men den visar också att tidsbegränsning inte alltid behöver inverka negativt på arbetsmiljö och produktivitet. Karin Åmossa menar att tidsbegränsade anställningar ibland är berättigade.
– Det är osäkerheten som skapar negativa konsekvenser. Framför allt är det upprepade tidsbegränsade anställningar utan att man vet vad som ska komma sedan som är negativa.
SULF kan acceptera tidsbegränsade anställningar så länge det handlar om meritering, en tydlig och transparent karriärväg.
– Det är under förutsättning att det inte är fråga om att hanka sig fram utan om tydlig meritering under en bestämd tidsperiod. Och då man vet att efter, låt säga, fyra år har man rätt att prövas för en tillsvidareanställning och att man vet kriterierna för att få tillsvidareanställningen. Det behöver inte vara negativt för individen och kan driva kvalitet. Sådana undantag från LAS borde avtalas lokalt. Som det är nu medger högskoleförordningen undantag för alla lärosäten, oavsett behov.
Det innebär att det stora missbruket av tidsbegränsade anställningar inom akademin måste åtgärdas lokalt på varje lärosäte säger Karin Åmossa.
– Det är på lärosätesnivå som det är möjligt att göra något åt det genom anställningsordningar, organisation och policy, säger hon.
Därför har hon genom SCB tagit fram statistik över andelen tidsbegränsat anställda på varje lärosäte. Här följer exempel från tre lärosäten i Stockholm, siffrorna är från 2012.
På Karolinska institutet har 51 procent av den forskande och undervisande personalen tidsbegränsade anställningar, på Stockholms universitet 40 procent och på Kungliga tekniska högskolan 36 procent.
– Att Karolinska institutet ligger högt är förväntat men inte acceptabelt, medicinska fakulteter har generellt stor andel tidsbegränsade anställningar. När det gäller Stockholms universitet är den höga siffran mer förvånande.
Anmärkningsvärt är att så mycket som en fjärdedel av lektorerna och en tredjedel av adjunkterna på Stockholms universitet har tidsbegränsade anställningar. Som i riksgenomsnittet är det stor skillnad i andel tidsbegränsade anställningar för kvinnor och män. PÅ KI har 58 procent av kvinnorna och 45 procent av männen tidsbegränsade anställningar, på SU är det 42 procent av kvinnorna respektive 38 procent av männen och på KTH är det 43 procent av kvinnorna respektive 34 procent av männen.
Förutom anställda på meriteringsanställning finns den största andelen tidsbegränsade anställningar inom kategorin annan forskande och undervisande personal, där ryms beteckningar som forskare, gästlärare och timlärare. På KI är det 54 procent i kategorin som har tidsbegränsade anställningar, på SU 57 procent och på KTH 48 procent.
– Det är skyhöga siffror och det finns ingen anledning till att det ska se ut så här. Lärosätena skjuter sig själva i foten. Om man ser konsekvenserna i ett samhällsperspektiv är de otrygga anställningarna det största kvalitetsproblemet vi har i akademin, det är vår viktigaste fråga, säger Karin Åmossa.
PER-OLOF ELIASSON
Den 2 juli i Almedalen presenterar SULF en rapport om tidsbegränsade anställningar med statistik över Sveriges alla lärosäten. Läs mer här!
