Oredlighet i forskning är ett getingbo

Jag ser i Universitetsläraren 9/2013 att VR och SUHF kräver en offentlig utredning om hantering av oredlighet. Det är inte en dag för tidigt. Hela frågan om oredlighet i forskning är ett getingbo och de senaste utbildningsministrarna har inte velat peta i den, åtminstone inte tillräckligt djupt. Hoppas att den mer alerte Jan Björklund inte är lika försiktig! Har man följt den internationella debatten om detta de senaste 20 åren känner man igen många av de problem som nu dyker upp som om de vore nya. Eftersom det är onödigt att uppfinna hjulet på nytt, hoppas jag att de som ska sitta i den kommande utredningen läser på och sätter sig in i vad som redan gjorts och sagts. Bara så kan det bli möjligt att dra lärdom av tidigare framsteg och misstag. En del utredningsförslag i olika länder har tyvärr bara utmynnat i status quo. Detta beror i huvudsak på att en del forskare har blivit upprörda och klagat på att olika typer av kontroll visar att omgivningen inte ”tror” på dem, vilket enligt deras synsätt är oacceptabelt. Det finns ett utbrett intresse av att hålla hela problemet så internt som möjligt. Vissa rektorer i Sverige vill inte lämna ifrån sig hanteringen av oredlighet till en central instans, vilket däremot de flesta insatta personer anser är nödvändigt för att undvika jäv. En annan sak att tänka på – främst för dem som skriver utredningsdirektiven – är att det kan bli avgörande vilken infallsvinkel man väljer. VR:s Mille Millnert ser, enligt artikeln i Universitetsläraren, det som väsentligt att utredningen görs ”med juridisk och arbetsrättslig sakkunskap”. De områdena är förstås viktiga, men det allra viktigaste torde ändå vara att säkra forskningens tillförlitlighet. Beroende på var man lägger tyngdpunkten, får det konsekvenser för till exempel om man väljer en sluten eller en öppen, en snäv eller en vid definition av oredlighet. Alla definitioner har både för- och nackdelar, och vad som överväger beror på vilken uppgift man anser att hela oredlighetshanteringen har. Det finns alltså mycket att sätta sig in i och överväga, och jag hoppas att varken departementet eller utredningen avfärdar de intrikata problem som länge har krävt en lösning. I artikeln kan man få intrycket att oredlighetshanteringen i Sverige flyttades över från VR till CEPN därför att det uppstått en konflikt mellan ledamöterna av VR:s expertgrupp och generaldirektören. Men flytten var beslutad redan tidigare. Att det konkreta övertagandet skedde just i samband med konflikten var en tillfällighet, utan orsakssamband. Birgitta Forsman Ledamot av VR:s expertgrupp för oredlighetsfrågor 2002–2006