Höj ribban för heltidsstudier

En kurs har just tagit slut. Det har varit konstruktiva och roliga seminarier med skärpta och diskussionsvilliga studenter som varit nyfikna och villiga att fördjupa sina kunskaper. Tillsammans har vi fördjupat oss i den tidigmoderna epokens tankevärld. Hur sammanvävdes religiösa, magiska och vetenskapliga perspektiv under den vetenskapliga revolutionen? Vilken roll spelade kvinnor inom astronomisk forskning under 1700-talet? Hade Sverige en upplysning? Det och mycket annat har diskuterats. I kursens utvärderingsformulär finns en fråga om hur många timmar i veckan studenten i genomsnitt har lagt ner på sina studier. De alternativ vi ger studenterna är: 0–10, 11–20, över 21. Redan skalan säger något om en högskola som har kapitulerat inför hur lite studenter ägnar sig åt studier. På en heltidskurs som denna borde skalan förstås också innehålla alternativen 21–30, 31–40, mer än 40. Av sexton studenter har en student angett att hen studerat mer än 21 timmar i veckan, och en har angett 0–10 timmar. Övriga har alltså lagt ned mellan elva och tjugo timmar i veckan på sina studier. Utfallet är inte unikt för detta tillfälle och denna kurs, utan ligger omkring snittet för vad studenter uppger att de lägger på studier. Mycket har på den sista tiden skrivits om studenters allt sämre förkunskaper, framför allt att de saknar förmåga och träning i att läsa stora mängder text, begripa vad som är mest relevant, och med egna ord återge innehållet. Detta är säkert ett problem. Men det är ett minst lika stort problem att studenterna studerar så lite. Problemet kanske inte är att dagens studenter inte förmår studera, utan att de faktiskt inte studerar? I pedagogisk litteratur brukar det talas om faran av att ”blame the student”. Det är dock ibland rimligt och viktigt att också kritisera studenter. Vi talar trots allt om heltidsstudier, och om studenter som arbetar med det på mindre än halvtid. Den som bara studerar tre timmar om dagen har föga trovärdighet när den påstår att det var schemaläggningen som gjorde att man inte hann läsa litteraturen till varje seminarium. Är det då så enkelt att vi har att göra med en generation av slöa studenter? Nej. Den kritiska blicken behöver också falla på högskolans politiska förutsättningar. Om detta finns mycket att säga. Jag vill ta upp tre saker. För det första. Institutioner får som bekant av staten betalt per avklarad håp (helårsprestation, 60 högskolepoäng). Å ena sidan ger detta oss som inom akademin incitament att jobba hårt med att hjälpa våra studenter och vara tydliga med våra instruktioner. Å andra sidan, om fler klarar kurserna får institutionen mer pengar. Systemet uppmuntrar i det långa loppet till sänkta krav. För det andra. Det är ett fatalt misstag att, som politiker nu länge gjort, se ett egenvärde i att så många som möjligt utbildar sig på universiteten. Det är faktiskt inte meningen att precis alla människor ska läsa på universitetet. Universitet erbjuder, eller ska erbjuda, utbildning på en hög nivå. Här, om någonstans, ska kraven vara höga. För det tredje. Dagens system uppmuntrar till viss eftergivenhet mot kraven från enskilda lärares sida. Arbetstyngda lektorer binder nämligen ris om sin egen rygg om de sätter underkända betyg, eftersom detta leder till stora mängder oavlönat arbete i form av restuppgifter och omtentor. En kollega vid ett annat universitet suckar trött när jag talar om vikten av att underkänna studenter som inte uppfyller kurskraven, och medger att hen i princip aldrig ger underkänt – det skulle äta upp den lilla forskning som ingår i tjänsten. Som läget är nu kan det inte fortgå. De politiskt givna förutsättningarna för universiteten att få ägna sig åt pedagogisk utbildning på en kvalificerad nivå är otillfredsställande. Människor med svaga förkunskaper att klara av en grundkurs läser en grundkurs, studerar alldeles för lite, och blir godkända. Sedan fortsättningskursen, med ett eller annat underkänt som klaras av genom inlämningsuppgifter. Och så kandidatkursen och studier som nu bedrivs under kanske 25 timmar i veckan. Med några terminers försening och efter stor möda lyckas vår tänkta student till sist få sin c-uppsats godkänd, med stor tvekan från den universitetslektor som inte orkar ögna igenom ytterligare en svagt reviderad version av ett undermåligt manus, utan av ren utmattning sätter ett E. Studenten söker glad i hågen omedelbart till masterutbildningen. Där någonstans går det inte längre; där tar det stopp, om det inte gjorde det på c-uppsatsen. Det är inte rätt mot studenten; det är inte rätt mot alla de lärare vars energier oproportionerligt går åt till just denna student; och det är inte rätt mot vad universiteten ska ägna sig åt. Lösningarna: avskaffa håpsystemet. Upphör att betrakta och använda universiteten som en plats som är till för alla som klarade av att gå ut gymnasiet. Betala lärare särskilt för det merarbete de utför i samband med betygen F och Fx. Förklara för studenterna från dag ett att vi utgår från att de studerar omkring fyrtio timmar i veckan. Sätt ribban så att det är svårt att klara av kurserna med mindre än heltidsarbete. Så. Diskutera i smågrupper. David Tjeder vikarierande lektor, historiska institutionen vid Stockholms universitet