Louise Nilsson är adjunkt i juridik vid Högskolan i Halmstad, 35 år, ordförande i SULF-föreningen och ledamot i Saco-S-föreningen vid högskolan. Hon är jurist, utbildad i Lund. Efter utbildningen jobbade hon på ett advokatkontor i Lund med humanjuridiska frågor, som familjefrågor. Därefter satt hon ting och siktade på att bli åklagare.
– Men plötsligt var jag färdig med tingspraktiken och undrade vad jag skulle göra nu. Då sa min bror: ska du inte doktorera?
Då hade hon flyttat till Halland med sin familj så hon ringde till Högskolan i Halmstad. Det visade sig att de behövde timlärare och efter ett halvår utlystes en tjänst, hon sökte och fick den. Detta var 2009.
– Så jag halkade in på det berömda bananskalet. Det skulle ingå forskning i tjänsten när jag sökte men så blev det inte.
Eftersom hon måste ha finansiering så är det inte aktuellt att doktorera just nu, men det hägrar i framtiden. Efter att ha undervisat i något år blev hon kontaktad av SULF:s valberedning.
– Jag hade kommit in lite mer i lärarrollen och fått rätt på pedagogiken och sökte nya utmaningar och plötsligt öppnade det sig en väg när jag fick frågan om att bli ordförande i SULF-föreningen.
Hon förklarar att det är ett stort steg att gå från att arbeta som jurist till att bara undervisa om juridik.
– Jag undervisade i arbetsrätt och uppdraget som ordförande gav mig en möjlighet att inte bara prata om arbetsrätt utan också att kunna hjälpa människor. Det blev väldigt bra. Jag tycker verkligen om att göra skillnad, ha kontakt med människor, föra deras talan och kunna gå in och påverka.
Nu har hon varit ordförande i ett år.
– Fackliga frågor hade inte engagerat mig tidigare, jag tillhör de svårrekryterade unga, säger hon och skrattar.
Hon betraktar problemet att engagera de unga som en ödesfråga för facket.
– En sak som är genomgående i allt fackligt arbete är att om vi inte kan rekrytera yngre så blir det meningslöst, säger hon.
Hon har i sitt arbete med att undervisa studenter i arbetsrätt upptäckt att många unga inte förstår det som för en äldre generation är självklart; att de förmåner vi har i arbetslivet har byggts upp genom långt och ihärdigt fackligt arbete och att vi är starka tillsammans.
– Många unga tar det de har för givet. De förstår inte hur komplicerat arbetslivet är, de tänker att har man jobb så har man jobb och blir man uppsagd så blir man det, de förstår inte allt som finns däremellan.
Därför menar Louise Nilsson att SULF måste bli ett tydligt fackförbund.
– Det är nödvändigt att synliggöra det vi gör i facket, för att få medlemmar och presumtiva medlemmar att förstå vad vi gör. Jag vill utveckla samarbetet med medlemmarna, så att de ser oss och utnyttjar oss på rätt sätt, och att vi samarbetar så vi blir starka tillsammans.
Louise Nilsson tvekade lite när hon tillfrågades om att bli ordförande.
– När valberedningen först frågade mig tyckte jag att jag kunde för lite men så intalade jag mig att jag inte kommer att vara själv utan tillsammans med andra i SULF-föreningen.
Den första tiden som ordförande har varit en lärotid.
– Det första året har jag bara försökt undvika att springa på alla bollar. Jag är lösningsfokuserad och det blir väldigtmånga bollar jag vill springa på. Och jag vill kunna allt men måste inse att det inte är möjligt. Jag får lugna ner mig och tillåta att allt tar tid och tillåta mig själv att inte kunna allt genast.
För att lära sig använder Louise Nilsson kunskaperna hos Saco-S-styrelsen vid högskolan och SULF-ombudsmannen Lina Carls Lindberg i Lund.
Den största utmaningen för Louise Nilsson är att finna tiden för att vara ute bland medlemmarna och göra SULF synligt.
– En utmaning är också att få arbetsgivaren att se facket som en självklar och nödvändig samarbetspartner och ha diskussioner med arbetsgivaren på ett tidigt stadium i processer för att föra fram medlemmarnas synpunkter och få bättre beslut.
Louise Nilsson har man och två barn, en flicka på tre och en pojke på sex år. Hur får hon tiden att räcka till?
– Var sak har sin tid, när man är på arbetet arbetar man och när man är hemma är man hemma. Det gäller att prioritera. Jag vet att barnen är små så kort tid. Så jag måste ha tid att vara ledig nu.
Det fackliga arbetet i Saco-S-föreningen försöker hon sköta på arbetstid, men det har en tendens att flyta ut. SULFarbetet är till stor del ideellt och sköts på fritiden, hon ser det som ett intresse.
– Men jag blir uppslukad i det roliga fackliga arbetet, baksidan på engagemanget är att du kan gå in i väggen. Så jag försöker ständigt känna efter när det är dags att göra något för mig själv. Jag har fantastiska vänner, jag bor nära naturen och ser till att utnyttja det.
Hon tackar sin mentor på sin första arbetsplats, på juristkontoret i Lund, för att hon fick lära sig vikten av att ta pauser, värna om sin egen hälsa genom att tillföra ny energi och göra sig av med stress. Ett givet inslag i stressiga sista-minuten- arbeten var att släppa allt och tillsammans dansa i en minut.
– Det kan låta flummigt men kroppen reagerar starkt på musik och rörelse. Blir det för fullt, för mycket, stoppar jag en kort stund och fokuserar på glädjen i livet för att kunna fortsätta det fackliga arbetet med ny energi.
PER-OLOF ELIASSON
