Praktik har blivit en modern klassfråga

”We’re cutting you off, Hannah.” Under ett besök på en elegant restaurang i New York låter 24-åriga Hannahs föräldrar meddela att de inte längre kommer att understödja hennes obetalda praktik vid ett förlag. Hannah ser en gläntande dörr till en stundande karriär slås igen. Öppningsscenen i amerikanska Lena Dunhams kritikerrosade tvserie Girls skildrar en företeelse som även svenska studenter blivit allt mer bekanta med: obetald praktik. Möjligheten att skaffa arbetslivserfarenheter har kommit att bli en modern klassfråga. Den offentliga debatten kring det ökade antalet obetalda praktikplatser har varit begränsad och den diskussion som förts har främst rört huruvida arbetsgivare erbjuder unga en väg in på arbetsmarknaden eller utnyttjar ungas utsatthet på en ovänlig arbetsmarknad. Men frågan är större än så: När gratisarbete blir praxis, vilka är det som får dessa arbetslivserfarenheter som är så viktiga på arbetsmarknaden? Poänggivande praktik inom universitetsutbildningar är vanligt förekommande och en positiv erfarenhet för många studenter. Praktiken kan förankra teoretiska kompetenser, stärka självkänslan, grundlägga kontaktnät och öka studentens attraktionskraft på arbetsmarknaden. Praktik är en god sak och bör av den anledningen vara tillgänglig för alla, oavsett klassbakgrund. Studier har visat att 84 procent av alla barn till föräldrar med forskarutbildning läser vidare, vilket kan ställas mot genomsnittet 44 procent och 21 procent bland barn till föräldrar som saknar akademisk utbildning. Symbolisk och praktisk uppmuntran från föräldrar är av stor betydelse för ungas benägenhet till högre studier. Även föräldrars kontaktnät, en typ av socialt kapital, har traditionellt varit av betydelse för ungas möjligheter på arbetsmarknaden, enligt Högskoleverket. När obetalda praktikplatser blir fler, ökar således också det ekonomiska kapitalets betydelse för möjligheten att samla arbetslivserfarenheter. En kultur av obetald praktik bidrar till att befästa de klasskillnader som studiestödsreformerna för 70 år sedan syftade till att bygga bort. Genom bakdörren släpper vi in nyliberalismen i ännu ett rum. Socialdemokraterna tillsatte 1946 en utredning i syfte att ”undanröja ekonomiska, sociala och geografiska hinder för tillträde till högre utbildning”. Fram till dess hade möjligheterna till vidare studier och kvalificerat arbete i stor utsträckning varit förbehållet den privilegierade och begränsade grupp vars arbete eller inkomstbringande gärning inte krävdes i föräldrahemmet. Studiestödets socialt utjämnande effekter var centrala i den hätska diskussionen vid 1900talets mitt, och politiska reformer utmynnade med tiden i det studiestödssystem vi idag känner som CSN. Den svenska modellen för studiestöd, med förmånliga räntor och återbetalningsplaner, har också bidragit till att en större andel svenskar med arbetarbakgrund numera tar en högskoleexamen. Men parallellt med att fler har kunnat skaffa en högskoleutbildning, har det skett en devalvering av den universitetsexamen som tidigare betraktades som en nyckel in i arbetslivet. Den av våra morföräldrar högt högaktade kandidateller ingenjörsexamen är för många 80talister en självklarhet. Ju fler likvärdigt utbildade som konkurrerar om jobben, desto större behov att positionera sig genom utomakademiska meriter. Det är i synnerhet giltigt i en tid av hög arbetslöshet, osäkra anställningar, frilanslösningar, bemanningsföretag och en försvagad facklig organisation. De vars föräldrar understödjer en obetald praktikperiod, är också de som har störst chans att få de bästa jobben. Detta kan liknas vid motsvarande utveckling på bostadsmarknaden, där de vars föräldrar kan låna ut handpenningen till en lägenhet är de som bor i de finaste lägenheterna. Går vi möjligtvis en framtid till mötes, där våra föräldrar betalar för en privat egen handledare på en exklusiv arbetsplats, när deras egna kontaktnät tryter? Kanske är vi där redan nu, när föräldrar i realiteten finansierar kostnadsfri arbetskraft för redan eftertraktade arbetsgivare. Vi bygger ett system där arbetsmarknaden premierar studenter som har förutsättningarna att arbeta gratis under längre perioder, samtidigt som de lika välutbildade men mindre bemedlade kurskamraterna konkurreras ut. Det ekonomiska kapitalet trumfar återigen kunskapskapitalet och vi undergräver de utjämnande reformer som syftade till att fördela chanserna i samhället. Vi kryper långsamt närmre ett amerikanskt, individualistiskt ideal som i sig är oförmöget att lösa ett problem som agerar på strukturell nivå. Ett sätt att stävja utvecklingen vore att utöka praktikmöjligheterna inom CSNgrundande utbildningar. Men utvecklingen i stort är en konsekvens av den nyliberalism som präglar svensk utbildningspolitik och arbetsmarknad, något som med svårighet åtgärdas genom enskilda reformer. Svenska studenter känner igen amerikanska Hannahs svårigheter att ta sig in på arbetsmarknaden. Vi känner igen det ökade beroendet av familjen. Vi upplever en minskad självständighet, detta i en tid där all retorik paradoxalt nog kretsar kring den upphöjda, unika individen. Erik Gref Peter Bennesved Medlemmar i Studentinitiativet unikindivid.se