–Utvärderingar har påtalat att det är dålig rörlighet mellan akademi och industri. Speciellt från industrin, de som lämnat akademin kommer sällan tillbaka. Men det är inte bra för systemen att det inte finns ett flöde mellan sektorerna, säger Joakim Amorim, programchef på Stiftelsen för strategisk forskning, SSF.
Hittills har det varit något fler från akademin som bytt till industrin än tvärtom. Så för att nå forskare inom industrin annonserar SSF om programmet bredare än vad de brukar göra, till exempel i Dagens Industri och liknande medier.
– De som kommer från industrin behöver inte vara disputerade, de kan ha uppnått motsvarande kompetens genom en karriär inom forskningsavdelningen på företaget.
SSF har upptäckt att tajmningen är viktig för dem som söker – det behöver vara en lämplig tidpunkt för dem att pröva något annat, exempelvis när de har avslutat ett stort projekt.
– Därför utlyser vi varje år nya pengar så att det ska gå att söka ofta, säger Joakim Amorim.
Programmet får goda vitsord vid utvärderingar.
– De som bytt sida har sagt att det betytt mycket för deras personliga utveckling och att de fått uppslag till ny forskning. Akademikerna har ibland varit överraskade över hur hög nivå det varit på industriforskningen, säger Joakim Amorim.
En av dem som just nu byter arbetsplats genom programmet är Sören Kahl, i vanliga fall gruppledare på Sveriges största aluminiumföretag Sapas centralaforskningsenhet i Finspång. Nu genomför han projektet "Textur och kristallplasticitet i aluminiumlegeringar", vid Linköpings universitet.
– Jag fick förra året förlängning av projektet så jag jobbar 20 procent under tre år med det här projektet, säger han.
Sören Kahl anger flera motiv för att tillfälligt byta sida:
• Universitetet vill ha utbyte med före tag för att lära sig vad som är relevant i industrin och vilka frågeställningar som är intressanta där.
• Företaget vill få in bättre kunskaper i grundläggande frågor. På universitetet har man mer tid att sätta sig in i teoretiska frågor och exempelvis i alla detaljer hur instrument fungerar.
• Universitet och företag kan dessutom komplettera varandra genom att utnyttja varandras utrustning.
– Det finns också en utbildningsaspekt. Jag fördjupar min utbildning och får tid att jobba med grundläggande frågor, vilket företaget kommer att ha nytta av senare. För mig personligen är det mycket intressant och givande att ha ett långsiktigt perspektiv under tre år. I industrin är projekttiderna kortare och mera noggrant planerade. Man kan inte gå så djupt in i frågorna.
Sören Kahl är enbart positiv till programmet.
– Jag tycker att det är ett jättebra initiativ som verkligen öppnar upp för mer samverkan mellan industri och akademi – för att samarbetet ska bli framgångsrikt krävs att man känner varandra och litar på varandra.
Han tillägger:
– En sak som är bra med programmet är att det är enkelt för oss i industrin att söka. Ska man annars ansöka om forskningsmedel inom universitetet läggs det stor vikt vid det förväntade resultatet av projektet – på artikeln som kommer att skrivas. Men i Strategisk mobilitet är det minst lika viktigt med de fördelar utbytet kan ge både universitetet och företagets forskningsgrupp.
Mary Sheeran, professor i programvaruteknik på Chalmers tekniska högskola, deltog 2008 i andra omgången av Strategisk mobilitet, med ett projekt vid Ericsson om hur man programmerar digitala basstationer för mobiltelefoni och mobilt bredband.
– Basstationerna programmeras i programspråket C vilket är mycket svårt. Vi försökte hitta ett mera modernt sätt att göra det på.
Mary Sheeran beviljades av SSF ett års utbyte på 80 procent, plus omställningspengar när hon kom tillbaka till sitt vanliga jobb. Projektet genomfördes under två år, 2009–2010.
– Anledningen till att jag sökte projektet var att jag ville undersöka problemet med programmering av basstationerna och möta människor som arbetar med det; det finns många bra medarbetare på Ericsson. Det var också en möjlighet att byta miljö, jag hade varit 16 år på Chalmers och behövde ombyte. Bara att byta miljö är stimulerande i sig och har en effekt på kreativiteten.
Projektet utvecklades annorlunda än hon förväntade sig.
– Jag trodde att jag skulle jobba tekniskt men jag kom att prata med folk mycket mer än jag trodde och också fundera på forskningsfrågor för min forskargrupp.
Ericssons sätt att programmera har inte förändrats av Mary Sheerans projekt.
– Mjukvaran för Ericssons basstationer är en viktig del av deras affärsverksamhet så det är en mycket stor sak att förändra den.
Men hennes forskning på området fortsätter och hennes avdelning på Chalmers har nu en industridoktorand från Ericsson. Hon har också fått pengar från Vetenskapsrådet och ett stort anslag från SSF för att utveckla programspråket Feldspar.
– Det hjälper verkligen att ha goda relationer till den svenska industrin för att få forskningspengar, säger hon.
Hennes avdelning försöker ha en person i programmet Strategisk mobilitet varje år. Mary Sheeran sitter också i beredningskommittén för programmet.
– Vi bedömer vilka fördelar de inblandade kan få av rörligheten. Men vi är lite mindre positiva till när personer i industrin vill komma tillbaka till sin gamla handledare; vi vill öppna för nya kontakter.
Hon betonar fördelarna med programmet Strategisk mobilitet.
– Det här är en av de bästa formerna av forskningspengar som finns tillgängliga för svenska akademiker. Jag uppmanar alla som kan att söka.
PER-OLOF ELIASSON
