Max Scheja vill problematisera rapporten "Studentens lärande i centrum" som SFS, Sveriges förenade studentkårer, nyligen presenterade. Med rapporten som utgångspunkt arrangerade SFS i samarbete med KTH nyligen en heldagskonferens på temat "Kvalitet och lärande i högskolan", där Max Scheja var en av dem som medverkade i paneldiskussionen.
SFS-rapporten har som utgångspunkt en enkätundersökning som SFS genomfört, där medlemskårerna fick rangordna faktorer som leder till god kvalitet i utbildningen. Svaret blev att "pedagogik" är den viktigaste kvalitetsfaktorn och SFS valde därför att "fokusera på studentkårernas främsta prioritet: pedagogik". Man beskriver vidare att "en självklar utgångspunkt för SFS är att studenternas lärande ska vara i centrum i högskoleutbildningen" och ser "ett studentaktivt förhållningssätt i undervisningen som en gemensam faktor för att skapa hög kvalitet i utbildningen, oavsett utbildningsområde". Rapporten avslutas med uppmaningar till lärosätena och krav till regeringen. Högst upp på kravlistan återfi nns att SFS vill att regeringen tar fram en nationell strategi för att förbättra undervisningen i högskolan.
"I strategin ska det finnas en plan för att främja att ett studentcentrerat lärande används på lärosätena, enligt de åtaganden Sverige gjort inom Bolognaprocessen".
– Jag sympatiserar starkt med SFS ambition att vilja stärka den högskolepedagogiska kvaliteten och håller med om många av förslagen, men rapporten har samtidigt ett alltför entydigt fokus på metod och det är inte någon lösning på de problem som fi nns, säger Max Scheja.
Han menar att den svepande argumentationen för metoder som åstadkommer "studentaktivt lärande" som återfinns i SFS-rapporten skulle innebära att man drar alla ämnen över en kam. Vidare lägger det för stort ansvar på studenterna samtidigt som lärarnas betydelse underskattas.
– Universitetslärare har två viktiga funktioner, att stödja, men också att utmana studenterna. Studenterna kan inte sätta ramarna för ett ämne, det måste vara lärarens ansvar. Jag efterlyser alltså en precisering av den pedagogiskt bärande tanken i "studentaktivitet" i relation till olika ämnesområden på högskolan och därmed också ett starkare fokus på innehåll, snarare än på form.
Han reagerar mot den bild som SFS-rapporten förmedlar, av att studenterna vill ha en helt annan undervisning än den som högskolan ger i dag. Max Scheja ser risken att begreppet "pedagogik" används både som allena saliggörande "tröstfilt" och omvänt som slagträ i den just nu intensiva diskussionen om högre utbildning och kunskapsbrister.
– Studentkårerna framhåller att lärare är dåliga pedagoger, men vad betyder det egentligen? Att de inte är bra på att förklara? Att de talar på ett sätt som gör att studenterna inte orkar lyssna?
– Det finns lärare som kanske inte är lysande estradörer, men som däremot är väldigt kloka och kunniga. Jag skulle önska att lärarna blir stärkta i sin roll som företrädare för ett akademiskt sätt att tänka och att den högskolepedagogiska utvecklingen tar avstamp i frågan om hur sådana sätt att tänka kan tydliggöras i kommunikation med studenterna, oavsett vilka undervisningsformer som används.
Därmed inte sagt att han inte ser behov av förändring och kontinuerlig utveckling, från lärarnas sida.
– Lärarna kan bli bättre på att tänka högt kring sitt ämne, istället för att ta för givet att studenterna förstår sammanhanget för den information som presenteras i undervisningen.
Max Scheja menar också att det vore önskvärt att universitetslärare skulle ha tid att diskutera mera med varandra, om sin undervisning, om studenternas lärande samt om den roll som högskolan har i samhället.
SULF:s förbundsdirektör Git Claesson Pipping menar att behovet av bättre pedagogisk kvalitet, som SFS tar upp i sin rapport, också måste relateras till universitetslärarnas tidsbegränsade anställningar och resursurholkning.
– Utlasningssystemet drabbar undervisningen genom att det innebär hinder för pedagogisk utveckling. Sveriges universitetslärare är ju professionella och vill göra ett bra jobb, men ges inte möjligheter till pedagogisk utveckling, säger hon.
– Som lärare kan det vara så att du vet att du åker ut om två år. Oavsett hur bra pedagog man är, är det inte säkert att man får behålla jobbet.
Resursurholkningen har, enligt Git Claesson Pipping, förödande inverkan på lärarnas möjlighet till förberedelser och därmed på undervisningen.
– Den pedagogiska förnyelsen ligger inte i kontakttiden, utan i tiden att för bereda, som får stryka på foten när lärosätena vill införa nya omräkningsfaktorer för vår arbetstid.
SULF:s förbundsdirektör ser autonomireformen som ett annat hinder för pedagogisk utveckling och förnyelse.
– Autonomireformen har möjliggjort anställningsordningar som minskat kraven på pedagogiska meriter.
MARIELOUISE SAMUELSSON
Universitetsläraren nr 9-13
