Biologer behöver bli medvetna om att forskning kan missbrukas

Kraven ökar på ett säkerhetstänkande kring biologisk forskning så att inte resultaten kan användas för exempelvis biologisk terrorism. – Forskarsamhället behöver bygga upp en större medvetenhet och skapa forum för diskussion kring de här frågorna, anser Frida Kuhlau som disputerat på en avhandling om bioetik.

Diskussionen om en forskares ansvar för hur forskningsrönen används startade redan vid tiden för andra världskriget och framställningen av kärnvapen.
– Då framstod vetenskapen inte längre som enbart vacker, objektiv och god utan man blev medveten om att det också finns säkerhetsaspekter, säger Frida Kuhlau.
Hon är statsvetare i grunden, tog en master vid Lunds universitet 2001 och jobbade därefter med ett projekt om kemisk och biologisk krigföring på Sipri, Stockholm International Peace Research Institute, innan hon 2007 började forskarutbildningen vid Uppsala universitet.
I mars i år disputerade hon vid Centrum för forsknings& bioetik, CRB, Uppsala universitet.
Debatten om att forskning kan missbrukas satte igång på nytt med rädslan för bioterrorism som uppstod efter 11 september och mjältbrandsattackerna i USA 2001.
– Det ställs mer och mer krav på säker hetstänkande kring biologisk forskning när det gäller potentiellt missbruk. Speciellt gäller det kanske syntetisk biologi, som exempelvis att man idag har kunskap att framställa poliovaccin på syntetisk väg. Det finns en viss oro att sådan forskning kan göra det lättare för andra att framställa biologiska vapen, säger Frida Kuhlau.
Hon har i sin forskning koncentrerat sig på life science, livsvetenskaper, men säger att diskussionen gäller många olika områden som kemi och ingenjörsvetenskaper där det finns risk att forskning och innovationer kan missbrukas.
– Bland biologer är medvetenheten liten om att det finns risk för dubbla användningsområden, "dual use". Det har behandlats av säkerhetsexperter och i diskussioner kring exempelvis Konvention mot biologiska och toxiska vapen (B-vapenkonventionen) men knappt alls av biologer.

Frida Kuhlau gör fyra studier i sin avhandling.
1. I den första slår hon fast att forskaren har ett moraliskt ansvar, genom att applicera principen att inte utsätta andra för risk att skadas.
2. I den andra finner hon att försiktighetsprincipen redan används i debatten om biologisk forskning, men inte uttalat. Analysen visar att försiktighetsprincipen går att använda som uttalad vägledande princip, efter förebild från miljöområdet.
3. I den tredje kommer hon fram till att forskaren har ett ansvar för vad som publiceras, och ansvar att överväga om publicerade forskningsrön skulle kunna användas för att exempelvis framställa biologiska vapen.
4. I den fjärde studien behandlar hon behovet av kompetensutveckling och att bygga upp en etik.
– På samma sätt som vi har etik vid djurförsök och forskning som involverar människor så borde etik som förebygger framställningen av biologiska vapen ingå i forskningsetiken.
Frida Kuhlau anser att regler och lagstiftning inte är rätt väg att gå utan att det är bättre att forskarsamhället självt tar hand om säkerhetsaspekten.
– Om det skulle uppstå ett 11 september med biologiska vapen skulle politikerna reagera snabbt och skapa hårda ogenomtänkta restriktioner kring forskningen med risk att möjligheter till fri forskning skulle begränsas.
För att förebygga ett sådant scenario anser Frida Kuhlau att forskarsamhället bör ta det potentiella hotet på allvar och skapa en ansvarskultur och ta eget ansvar för att kunna fortsätta med fri och öppen forskning. Hon argumenterar för vad hon kallar diskursetik.
– Man kan i olika forum samtala med aktörer och intressenter i samhället. Kanske genom att skapa nämnder där olika aktörer kan samverka; forskare har ofta inte kunskap om i vilka sammanhang deras forskning kan användas. Det kan behövas diskussioner med exempelvis bioetiker, statsvetare och säkerhetsexperter som vet vilka hot det finns i samhället.
Frida Kuhlau anser att först och främst måste medvetenheten öka, och en diskussion om de här frågorna måste snarast införas i utbildningen.
– Det vettiga är att det ska vara ett inslag i grundutbildningen för biologer. På samma sätt som studenterna får lära hur man publicerar sig, undvika att plagiera och så vidare, ska de lära sig konsekvensetik som betonar forskarens roll och ansvar i samhället. Det tycker jag är någonting att jobba för.

PER-OLOF ELIASSON

Nummer 9-13


Kategorier: Arkiv