Problemet med cheferna?

Ofta upprepas truismen att det finns problem med ledarskapet, i betydelsen cheferna, inom akademin. Det sägs att de är svaga eftersom de oftast är utsedda på ett tidsbegränsat uppdrag, att de därför är ointresserade och eventuellt också omotiverade att utöva chefskapet. Huruvida detta är sant är naturligtvis omöjligt att säga, men det är både möjligt och motiverat att säga någonting om den speciella situation som chefer inom akademin befinner sig i – en situation där det faktum att det rör sig om ett tidsbegränsat uppdrag bara är det minsta problemet eller kanske rent av en av tillgångarna. En del av att vara chef i akademin skiljer sig inte från annat chefskap: man har samma juridiska ansvar som andra chefer i arbetsrättsligt avseende, till exempel när det gäller arbetsmiljö, diskriminering och liknande. Man förväntas ta budgetansvar, och – eftersom de flesta lärosäten är myndigheter och examinationen innebär myndighetsutövning – hålla ordning på att verksamheten bedrivs inom de förvaltningsrättsliga ramarna. Man förväntas vara en del av en kommandolinje, och verkställa beslut fattade av andra. Det som skiljer chefskap inom akademin från annat chefskap är verksamhetens egenart. Vetenskap är en process som bygger på att varje person har rättigheten och tryggheten att säga nej, att inte köpa överhetens påbud om vad som är rätt. Dagens vetenskap skiljer sig i detta avseende inte från den som utövades av Galileo Galilei, eller för den delen av Trofim Lysenko. Därför är det nödvändigt att den som är chef förstår dynamiken i vetenskapen och själv är en del av den. Bara en sådan person kan känna igen vetenskaplig oenighet när den uppstår och bygga en miljö där sådana är kreativa och inte blir arbetsmiljöproblem. Men det kräver också att chefen faktiskt kan tillämpa arbetsmiljölagen, kan ingripa innan relationer urartar eller mänskliga haverier skapas, kan utnyttja arbetsrättens regelverk och har en stor repertoar av verktyg för att göra detta. Men är det rimligt att kräva att till exempel en lektor i historia har dessa kunskaper? Nej. Är det därför rimligt att dra slutsatsen att en person med mångårigt chefskap utanför akademin skulle göra ett bra jobb? Nej. Det dubbla kravet att chefen ska vara trygg både i akademin och i chefskapet innebär naturligtvis att varje chef måste ha, inte bara utbildning i samband med sitt första chefsuppdrag, utan också att kompetensutveckling sker kontinuerligt under hela chefsperioden. Men det krävs också att cheferna omges av personer med verklig kompetens inom arbetsmiljö, arbetsrätt, förvaltningsrätt och ekonomi – en god stab som låter chefen koncentrera sig på det viktigaste. Det innebär höga krav på administrativa medarbetare vid nyrekrytering, men också att administrativa medarbetare som finns kvar från en tid när kraven på kompetens kanske inte var fullt så höga får möjlighet till kompetensutveckling. Det här borde inte vara vare sig särskilt svårt eller särskilt dyrt. De flesta lärosäten har egen professorskompetens på flera av dessa områden. Och utbildning är ju en av akademins huvuduppgifter så det borde väl gå lika bra när det gäller de egna medarbetarna som när det gäller studenterna. Eller?