Det har gått knappt sex år sedan Lars Leijonborg, då minister med ansvar för högre utbildning och forskning, presenterade propositionen "Frihet att välja – ett ökat inflytande för universitet och högskolor när styrelseledamöter utses".
Propositionen lanserades som ett led i alliansregeringens strategi för att "avpolitisera" styrelserna. Bland annat skulle det innebära "att det till universitetens och högskolornas styrelser inte utses ledamöter som i praktiken sitter med mandat på partipolitiska grunder".
När regeringen nu godkänner att Lars Leijonborg tar över ordförandeklubban i Karolinska institutets styrelse, där han får sällskap av finanslandstingsrådet Torbjörn Rosdahl, blir slutsatsen antingen att detta med "partipolitiska grunder" inte längre gäller eller att Leijonborg och Rosdahl har kvalificerat sig på helt annan grund.
Några av de med politik förknippade namnen har lämnat den aktiva politiken, men Gudrun Schyman (Operahögskolan) har nyligen aviserat comeback i rikspolitiken, som ledare för Feministiskt Initiativ. I samma styrelse som Schyman ingår riksdagsledamoten Olov Lavesson (m).
Filippa Reinfeldt (Gymnastik- och idrottshögskolan) är, liksom förutnämnde Rosdahl, sittande moderat landstingsråd.
I styrelsen för Luleå tekniska universitet återfinns kommunalrådet Karl Petersen (s), i Högskolan Dalarnas styrelse sitter kommunalrådet Ulrika Liljenberg (c), i Högskolan Gävles styrelse kommunalrådet Carina Blank (s), och i styrelsen för Malmö högskola kommunfullmäktigeledamoten Emil Eriksson (m) samt kommunalrådet Anders Rubin (s).
– Vi har varit återhållsamma med aktiva politiker, säger Peter Honeth, statssekretare på utbildningsdepartementet också på Leijonborgs tid.
Peter Honeth ser inga problem med att Lars Leijonborg blir ordförande i Karolinska institutets styrelse, utan säger att man aldrig haft något "förbud" mot politiker och framhåller före detta politikers kompetens i sammanhanget, med Allan Larsson och Margot Wallström som exempel.
De bägge är som bekant före detta socialdemokratiska toppolitiker och Wallström avlöste för ett år sedan Larsson som styrelseordförande i Lunds universitet.
Den reform som infördes av Lars Leijonborg 2007 avsåg som förutnämnt att minska det politiska inflytandet över styrelserna, som istället skulle utses av lärosätets ledning.
Eftersom styrelserna i sin tur har inflytande över rektorstillsättningarna ledde det till att politisering ersattes av vad som kom att kallas "rektorifiering", det vill säga (alltför) stor rektorsmakt vilket några av rektorerna tidigt protesterade mot, medan andra helt enkelt använde makten. Ett av de mest uppmärksammade fallen blev när Henrik Landerholm (tidigare moderat riksdagsledamot) utsåg sig själv som styrelseordförande i Försvarshögskolan innan han avgick som högskolans rektor.
Leijonborg, liksom hans efterträdare Tobias Krantz, försvarade dock systemet som "en mycket viktig princip" och ett led i den anbefallna avpolitiseringen. Jan Björklund, som efterträdde Krantz, var däremot inte nöjd, han idkade självkritik å regeringens och folkpartiets vägnar och menade att man hade haft för bråttom.
När lärosätenas styrelser nu har utsetts är det enligt den nya modell som Björklund initierade, där styrelserna (som Universitetsläraren beskrivit i tidigare artiklar) föreslås av en nomineringskommitté bestående av den landshövding som verkar i det aktuella lärosätets region, en studentrepresentant samt en person med sakkunskap om lärosätet och sektorn. Nomineringskommittén ska också samråda med lärosätets ledning medan regeringen, det vill säga utbildningsdepartementet, slutgiltigt godkänner styrelsens sammansättning och har möjlighet att inlägga veto mot föreslagna namn.
Den möjligheten använde departementet när den förra nomineringsmodellen gällde, exempelvis när Göteborgs universitets ledning ville ha Mats Gerdau, moderat riksdagsledamot, som ledamot i universitetsstyrelsen.
Detta sade dock utbildningsdepartementet nej till, då Gerdau var ledamot i utbildningsutskottet och därmed ansågs ha för mycket politisk makt.
Man kan fråga sig varför en ledamot i utbildningsutskottet anses ha mer politiskt inflytande över sådant som högre utbildning och forskning, jämfört med Lars Leijonborg, som nyligen haft flera uppdrag för regeringen, bland annat som "forskningsindustriell samordnare" relaterat till nedläggningen av Astra Zeneca.
Men Peter Honeth vill inte göra den sortens jämförelser, han framhåller istället att processen med att utse de nya styrelserna har varit omfattande och att det har krävt stora arbetsinsatser, inte minst av landshövdingarna i respektive nomineringskommitté.
Han säger sig inte medveten om annat än att processen har fungerat väl, gällande samrådet mellan kommittéerna och lärosätenas ledning.
– Det kanske har funnits visst missnöje på några håll, men min bild är att det generellt har fungerat bra.
Utbildningsdepartementet kommer också att göra någon form av utvärdering av den senaste modellen för att utse lärosätesstyrelser, denna sedan länge politiskt laddade fråga där nya lösningar tenderar att medföra nya problem.
Också SUHF kommer att göra en utvärdering, av hur lärosätenas ledningar upplevt den nya nomineringsprocessen.
Thorsten Nybom, professor i historia och vicerektor vid Örebro universitet, tillhör dem som är djupt skeptiska mot den nu rådande nomineringsmodellen.
– Jag menar att det knappast är ett rättssäkert och definitivt inte ett kvalitetssäkert sätt att utse ledningen för några av de största svenska myndigheterna, vissa med en omslutning på åtta miljarder per år, säger han.
– Grupperna består av en i sammanhanget icke sällan fåkunnig landshövding, av en student som efter kårobligatoriets avskaffande i många fall representerar mindre än tjugo procent av studenterna och så en tredje person som i bästa fall är någorlunda sakförståndig. Man kan dessutom i våra autonomieuforiska dagar fråga sig varför inte någon representant för de akademiska lärarna har ansetts värdig att ingå i dessa maktpåliggande organ.
Thorsten Nybom anser vidare att är ytterst tveksamt att se processen att utse styrelser som avpolitiserad, då landshövdingarna dels ofta är före detta politiker, dels utses av regeringen.
– Styrelserna har formellt en stor makt över lärosätenas verksamhet, inte minst genom att styrelsen har makt över rektorsutnämningen. Det framstår också som lätt galghumoristiskt att den politiker som inledningsvis gick till storms mot "politiseringen" av någon anledning är den som nu tronar som ordförande vid rikets universitära flaggskepp.
MARIELOUISE SAMUELSSON
Universitetsläraren nr 8-13
