Studenter och lärare måste samarbeta

Många studenter har bristande förkunskaper och läs- och skrivfärdigheteter. Detta ger allvarliga konsekvenser för studenter, lärare och universitet och högskola. Studenter och lärare behöver göra ett gemensamt krafttag för att förbättra villkoren för högre undervisning. I Universitetsläraren 5/2013 väcker universitetslektor Ebba Lisberg Jensen frågan om ”högskolan behöver en ny utbildningsstrategi, för att stödja och hjälpa de studenter som är ’pigga, klipska och aktiva’, men som när det gäller lärandets praktik närmast går att jämföra med 13-åringar.” Jag känner väl igen mig i Lisberg Jensens beskrivning men är dock inte alls förvånad över att debattinlägget i Upsala Nya Tidning inte väckt mer reaktioner. De senaste tio åren har vi i media ofta kunnat läsa om studenters bristande förkunskaper och läs- och skrivfärdigheter, svårigheter med kritiskt tänkande och att acceptera kollektiva regler som till exempel inlämningstider. Det är sällan någon skuldbelägger studenterna. Det är något helt annat som uttrycks och som kan sammanfattas med Martin Ingvars ord: ”Det är snudd på kriminellt att inte lära barn läsa, det drabbar de mest utsatta, barn utan stöd från föräldrar, barn från resurssvaga hem” (Universitetsläraren 17/2009). Även i olika utredningar har vi kunnat läsa att dagens studenter har svårare än gårdagens att uttrycka sig skriftligt. Att skillnaderna i kunskap och förmåga mellan duktiga och lågpresterande studenter har ökat och att lärare och utredare varnar för att dessa brister kan leda till sänkt akademisk nivå. Redan i Mångfald i högskolan (SOU 2000:47) påpekades vikten av att högskolan tar ansvar för studenternas introduktion till högskolan för att säkra högskolans kvalitet. Man föreslog därför obligatorisk introduktionskurs, collegetermin och inrättandet av språk- och skrivverkstäder på högskolan. I Högskoleverkets studie Förkunskaper och krav i högre utbildning (2009) diskuteras bland annat studenternas brister på förkunskaper, förmåga att uttrycka sig skriftligt och ta ansvar för sina studier samt hur dessa brister påverkar undervisningen. Man drar slutsatsen att några av högskolans främsta utmaningar är dels att möta alltmer heterogena studentgrupper utan att anpassa undervisningen till lägstanivån, dels att lyfta alla studenter till fullgod akademisk nivå. I artiklar och utredningar har framförts flera tänkbara orsaker till dessa problem och brister: försämringar i grundskola och gymnasium, gymnasieskolor med vinstintresse, att högskolor i sin jakt på studenter accepterar allt sämre antagningsbetyg, att studenter saknar insikt om att studier kräver tid och hårt arbete, att många studenter inte tar studiemedel, att studenter studerar i brist på arbete och därmed saknar motivation med mera. Bristerna i förkunskaper, färdigheter och studieförmåga riskerar att medverka till att högskolans nivå sänks. Utöver detta tillkommer brister inom högskolorna. Två exempel: Det ena är finansieringssystemet som ger ekonomiska incitament att godkänna studenter. Risken är uppenbar att ribban sänks. Det andra är att undervisning och tentamen köps av externa konsulter utan långsiktigt intresse av kvalitet. Examinator är sedan fast anställd lärare på högskolan men med annan ämneskompetens. Som extern konsult är det inte roligt om många studenter klagar/blir underkända. Det är då inte förvånande om ribban läggs lågt. Man kan nu fråga sig vilka konsekvenser dessa olika brister kan få. För enskilda studenters självkänsla när de om och om igen blir underkända? För enskilda individer som får stora studieskulder men ingen examen? För duktiga studenter av att delta i seminarier där aktiviteten är låg på grund av kurskamraters bristande förmåga? Vad blir konsekvenserna för universitetslärare som trots idogt arbete inte lyckas engagera studenterna eller få fram acceptabla studieresultat? Vad blir den långsiktiga effekten för högskolan när det blir allt svårare att rekrytera till exempel lektorer då undervisningen blir allt mindre stimulerande? För undervisningen när moment som skriftliga uppgifter lätt stryks då de, på grund av språket, kräver en oerhörd arbetsinsats att examinera? För den allmänna kvaliteten omlärare i ett utslag av uppgivenhet godkänner dåliga arbeten för att minska sin framtida arbetsbörda? Vad blir det ekonomiska resultatet för samhället när utbildningskostnaderna inte står i proportion till antalet avlagda examina med god kvalitet? Som lärare är man väl gjord av sten om man inte ständigt funderar över hur den egna förmågan bidrar till dåliga studieresultat. Samtidigt tror jag att det är viktigt att se att det nog ofta rör sig om systemfel, frågan är bara var felen ligger och vad man kan göra åt dem. Det finns många frågor att diskutera: orsaker, kosekvenser och åtgärder. Jag instämmer med Lisberg Jensen när hon efterlyser ett gemensamt ansvar för den uppkomna situationen. Jag föreslår att lärare tillsammans med studenter på sina högskolor inleder ett arbete för att belysa dessa frågor. Det är bara studenter och lärare som kan svara på varför och det är bara utifrån visioner och svar på varför-frågor som relevanta åtgärder kan formuleras. CATARINA THORMARK Universitetslektor i byggteknik Teknik och samhälle, Malmö högskola Universitetsläraren nr 7-13