Någon gång emella nåt frågar jag mig vad jag egentligen sysslar med, de där stunderna när jag inte arbetar med undervisning. Vad är egentligen forskning till för? Det är en sådan där fråga som är viktig just för att den inte har några enkla svar. Jag tror att det sätt på vilket vi försöker besvara frågan har stor betydelse för vår självförståelse och sätter tonen för vår medverkan i den forskningspolitiska debatten.
Forskar vi för vår egen skull? Ja, jag tror att de flesta av oss som forskar har personliga drivkrafter. Att tillfredsställa sin nyfikenhet och få presentera en ny insikt för intresserade kollegor är en avancerad form av självförverkligande. Men jag kan inte nöja mig med att stanna där. I själva verket tycker jag att det är rent provocerande att inte ens försöka formulera en lite mer djupgående motivering till varför jag gör det jag gör på min arbetstid.
Det är ett fint förtroende man får som offentligt finansierad forskare. Precis som läkare och lärare får vi lön genom att människor betalar skatt. Till skillnad från dessa yrkesgrupper sysslar vi ofta med saker som ingen är riktigt säker på vad det är bra för. Ändå finns det en väldigt bred uppslutning kring tanken att vi ska få fortsätta forska. Jag är själv övertygad om att forskning är viktigt – till och med helt avgörande – för ett modernt samhälle av det slag jag vill leva i. Ändå har jag ofta, framför allt när jag diskuterat dessa frågor med mina studenter, känt att det nästan är något av ett mysterium att den här viljan att finansiera forskning är så utbredd och möter så lite motstånd. Det förtroendet förpliktigar.
Forskar vi för själva forskandets skull? Tanken på forskandet som ett kall är sympatisk på så sätt att den är genuint oegoistisk. Jag är mycket förtjust i de höga ideal om kritiskt prövande dialog och oegennyttig strävan efter ny kunskap som knyter samman all den verksamhet vi kallar forskning. Visst är det ett slags kall att upprätthålla dessa, och visst finns det ett slags storslagen känsla i att vara en liten kugge i mänsklighetens organiserade maskineri för kunskapsproduktion. Men jag kan inte nöja mig med detta som det slutgiltiga svaret.
Attityden att forskning bedrivs för sin egen eller för forskarnas skull leder till en ganska enkelspårig syn på vad som är legitim forskningspolitik, ofta lätt maskerad till en kamp för den akademiska friheten.
Frihet för den enskilde forskaren att utforma och genomföra sin forskningsagenda är en tilltalande princip och en mycket ändamålsenlig organisation av kreativt arbete. Men det bästa svaret på alla frågor om hur den offentliga forskningen ska organiseras kan inte komma från en tusenhövdad kör av professorer som unisont skriker ”frihet”, och med detta menar att de själva ska få göra vad de vill, när de vill, och med så mycket pengar till förfogande som de själva anser sig behöva.
Forskar vi för samhällets skull? Ja, vill jag hävda. Jag ser det som en plikt för varje forskare att på ett övergripande plan sy ihop de rent personliga drivkrafterna och jakten på bekräftelse både med ansvaret för forskningen som ideal och med ett slags ansvar för samhällets behov av kunskap. Det är en hållning som tvingar till eftertanke innan man brister ut i klagosång över alla de ramvillkor som ministrar, rektorer och finansiärer lägger på mina förutsättningar att forska. Men som också utgör en grund för goda argument mot överdriven klåfingrighet och missriktade maktambitioner.
Någon gång emellanåt frågar jag mig vad jag egentligen sysslar med. Det tycker jag att du också ska göra.
Anders Broström,
forskare och lärare vid KTH med inriktning mot studier av samhällets kunskapsförsörjning.
Före detta projektledare för det forskningspolitiska projektet Agenda för forskning vid Ingenjörsvetenskapsakademien.
