Risken finns att stiftelserna blir ängsliga och mer slutna mot omvärlden, men ursprunget och omfattningen av stiftelsekapitalet innebär att verksamheten är en allmän angelägenhet, fortsätter Sverker Sörlin, professor i miljöhistoria vid KTH, som bland annat skrivit Vad kan stiftelser göra? Den privata stiftelsesektorn som forskningsfinansiär (2005) och redigerat I den absoluta frontlinjen: En bok om forskningsstiftelserna, konkurrenskraften och politikens möjligheter (2005).
Han har också ingått i den grupp från Kungl. Vetenskapsakademien (KVA) och Kungl. Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA) som har granskat SSF:s verksamhet med anledning av publiciteten kring stiftelsens 15-årsjubileum.
KVA och IVA har enligt SSF:s stadgar en generell rätt att granska stiftelsens verksamhet och den i rapportform sammanställda granskningen skedde efter "en extraordinär begäran" från SSF:s styrelse. Bakgrunden till granskningen är turerna kring SSF:s jubileumsfest i Stadshuset 2009, i arrangemang av festfixaren Micael Bindefeld till priset av cirka 1,9 miljoner, som beskrevs i Universitetsläraren nr 13/2012.
SSF har också, utan offentlig upphandling, anlitat Bindefelds bolag för marknadsföringstjänster och PR, för att stärka stiftelsens varumärke och uppnå som man uttryckte det "maximal medial uppmärksamhet".
I granskningsrapporten konstateras att marknadsföringsinsatserna, varumärkesstärkandet och ambitionen att nå uppmärksamhet "inte tillfredsställer något verkligt behov hos stiftelsen, som ju har ett rent ideellt ändamål, vetenskap, och inte är näringsdrivande". Man bedömer kostnaden för festen som "orimligt hög", beskriver otillfredsställande beslutsprocesser och sammantaget vad som framstår som åtgärder olämpliga och oförenliga med stiftelsens uppdrag.
Dåvarande styrelseordföranden (som avgick i februari) har varit "den drivande kraften" men rapporten är tydlig med att understryka att det är stiftelsens hela styrelse som bär ansvaret. Man konstaterar också att "ett särskilt ansvar" vilar på revisorerna som inte reagerade mot exempelvis 15-årskalaset, som de för övrigt själva deltog i.
Sammantaget är det en rapport som beskriver tämligen häpnadsväckande turer kring stiftelsens verksamhet.
– Jag tror att man måste vara medveten om det politiska klimatet i vilket stiftelserna blev till för att förstå det olyckliga som hände inom SSF, säger Sverker Sörlin som betonar att han här inte uttalar sig för hela granskningsgruppen, utan som enskild medlem i gruppen och främst utifrån att han följt stiftelserna genom deras relativt korta historia.
Han talar om "ett frihetsskimmer" som funnits sedan stiftelsernas tillkomst, då den dåvarande borgerliga regeringen 1993 beslutade att omvandla de så kallade löntagarfondspengarna till medel för främst forskningsfinansiering, 17 miljarder, varav sex miljarder till SSF. Andra stora stiftelser som bildades var Mistra och KK-stiftelsen.
– Det fanns från början en förväntan på att den frihet som stiftelserna skulle få, jämfört med lärosätenas roll som myndighet, skulle leda till friare och mer framgångsrik forskning och bättre band till näringslivet.
Stiftelserna lanserades som ett led i avpolitisering av forskningen, men de har förblivit föremål för just politikers dragkamp. Carl Tham, utbildningsminister i den socialdemokratiska regering som efterträdde den borgerliga, agerade för att återta mer politiskt inflytande genom politiker i stiftelsernas styrelser.
Detta förändrades under alliansregeringen då Tobias Krantz, minister ansvarig för högskolor och forskning mellan 2009 och 2010, avskaffade politikernärvaro i stiftelsestyrelserna för att "befria" stiftelserna från "klåfingrig politisk dirigism", istället skulle stiftelsestyrelserna bestå av ledamöter från exempelvis näringslivet.
– Nej, det går inte, oavsett regering, att bortse från det politiska kraftspelet kring stiftelserna, säger Sverker Sörlin.
Men politiken i sig är självfallet inte någon förklaring till det enskilda debaclet inom SSF, andra stiftelser har inte avslöjats med den sortens avsteg frånstiftelseändamålet utan uppenbarligen hållit sig till stadgarna, där ändamålet forskning är tydligt.
Sverker Sörlin talar vidare om vikten av att styrelseledamöter får information om stadgar och vad som gäller. Samt att enskilda ledamöter har kunskap och kurage att säga ifrån, i händelse av avvikelser.
– Många av stiftelsernas styrelseledamöter kommer från akademin, där man visserligen kan vara van vid tuffa seminariediskussioner, men där det också kan finnas ett drag av oskuldsfullhet och tillit. Man är ofta inte van att tänka juridiskt, utan utgår ifrån att den som leder gör rätt eller åtminstone inte begår oegentligheter. Risken finns också att man kastar sig in i stiftelsestyrelser, utan att tänka på det ansvar man otvivelaktigt har.
Sverker Sörlin tror därför att något positivt kan komma av erfarenheter och medvetenhet om SSF:s dystra och i flera bemärkelser dyrköpta erfarenheter.
– Det kan ha den välgörande effekten att stiftelser höjer kompetensen, skärper sina regler och att ledamöter får skarpare ögon för varningssignaler.
Men omvänt är det alltså i detta han också ser risken för alltför defensiva styrelser.
– Stiftelser ska inte vara anonyma donatorer, utan istället berätta om forskning och beskriva sådant som politiska och etiska dilemman inom forskningen. Att stiftelserna har en dialog med det omgivande samhället är både legitimt och önskvärt. Den som delar ut miljarder till forskning kan inte ställa sig vid sidan om samhället.
MARIELOUISE SAMUELSSON
