Mobilitet – på vems villkor?

De flesta inom akademin håller sig med uppfattningen att det är bra för kvaliteten i utbildning och forskning om universitetslärare då och då byter miljö, mellan institutioner och lärosäten, inom och utom landet. Detta för att befrukta den miljö man kommer till med nya idéer, traditioner och kunnande, men också för att själv få detta tillbaka, vilket kan bidra till att man utvecklar både sig själv och sin nya miljö. Med internationella mått anses Sverige ligga i det europeiska mittfältet vad avser den internationella rörligheten och mobiliteten av forskare mellan olika lärosäten, även om det skiljer något mellan vetenskapsområden och lärosäten. Rörligheten mellan lärosätena kan uppnås genom att man fysiskt flyttar men också genom olika regelbundna utbyten, på kortare eller längre tid. Professorer kommer oftare från ett annat lärosäte än lektorer. Naturligtvis kan man spekulera i vad som skulle öka rörligheten om man anser att den måste öka. Men det förutsätter en analys av vad det verkligen är som främjar mobiliteten, här återstår fortfarande mycket forskning. Särskilt viktigt är det att såväl arbetsgivare (lärosätena) som arbetstagarorganisationer (SULF med flera) också verkligen tar reda på vad den yngre generationen doktorander och nydisputerade vill se för att de både ska påbörja en forskarutbildning, men också kunna tänka sig att flytta till ett annat lärosäte efter disputation. I vissa ämnen är det idag mer eller mindre obligatoriskt att man gjort en postdoktorsvistelse utomlands innan man kommer ifråga för såväl meriteringstjänster som lektorat. Frågan om den fortsatta karriären efter disputation för dem som väljer att stanna i akademin rymmer flera dimensioner och mobilitetsfrågan är central. Dels är det en karriärfråga med vanliga frågor om anställningsvillkor under den period då man gör sin postdoktorsperiod, dels är det en fråga om att resten av livet ska fungera. Hur ställer sig familjen till en flytt? Får partnern jobb? Är långpendling ett alternativ? I vilken utsträckning kan man förvänta sig uppoffringar från familjen för en familjemedlems karriär? Alla har inte möjligheten att byta lärosäte inom samma ort vilket ju förefaller vara den lättaste vägen att snabbt ge sin karriär en skjuts. Det är lätt att utifrån akademiska ideal och elitistiska tankar prata om mobilitet bland akademisk personal, men det är svårare att utföra i praktiken då det oftast handlar om en hel familj och kanske också hur anhöriga, äldre föräldrar eller andra påverkas om man bestämmer sig för att flytta. På grund av den ojämlika fördelningen av ansvar för barnen är det möjligen svårare för kvinnor jämfört med män att få med sig de övriga på flyttlasset, vilket då riskerar att ytterligare missgynna kvinnors akademiska karriär. Vilka lösningar vi än väljer för att öka mobiliteten framöver så är det viktigt att den akademiska karriären ur alla synpunkter är tillräckligt attraktiv och konkurrenskraftig jämfört med att välja andra vägar. Förutsättningarna för mobilitet ligger inbyggda i frågan om vilka anställnings- och arbetsvillkor universitetslärare ska ha under hela karriären. Det är inte en fråga i sig. MATS ERICSON Ordförande i SULF