Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Det här innehållet kommer från vår tidigare hemsida och kan därför se annorlunda ut. Vi ber om överseende med detta.

Författarskapsmygel vanligaste fusket vid vetenskaplig publicering

Olika typer av fusk vid publicering av vetenskapliga artiklar är alltför vanligt. Därför har Stefan Eriksson och Gert Helgesson skrivit den första svenska boken om etik i vetenskaplig publicering.

1 juni, 2013
Universitetsläraren

Empiriska data pekar på att manipulation av vem som står som författare till vetenskapliga artiklar är den vanligaste formen av ohederlighet i forskarvärlden.
Också fiffel med data och digitala bilder och förvrängning av forskningsresultat hör till publiceringsetiken eftersom de dyker upp i publikationerna. Därför tas de också upp i boken Publiceringsetik (Studentlitteratur).
– Orsaken till att vi ville skriva boken var för det första att det inte funnits en genomgång av detta tidigare, det har inte funnits någonstans att hämta fakta och information om de här frågorna. Det andra skälet är att vi har märkt när vi undervisar att det finns ett stort sug efter att diskutera de här frågorna, säger Stefan Eriksson, lektor i forskningsetik vid Uppsala universitet.
Han och medförfattaren Gert Helgesson på Karolinska Institutet har länge undervisat doktorander i forskningsetik. Deras bok bygger delvis på vad doktorander har berättat om det faktiska forskarlivet.
– Det är en del hårresande historier. En handlar om en professor som till vetenskapliga tidskrifter angav sina egna doktorander som granskare, kallade dem för professorer och sedan själv skrev omdömena om sina egna manuskript. Det var en mycket framgångsrik forskare i sitt land och sitt gebit. Han var inte svensk.
Det vanligaste fusket vid publiceringar är mygel med författarskap; att personer som inte uppfyller kriterierna för att vara författare till en artikel kräver att stå med på författarlistan.
– I undersökningar har en tredjedel svarat att de är villiga att göra det om de tjänar på det. Och bland dem som verkligen råkat ut för det eller sett en kollega göra det, har tre av fyra sagt sig vara villiga att göra det för att de tror att det är så det går till.
Det innebär att förfarandet är mycket vanligt.
– Vid handuppräckning är det kanske hälften av doktoranderna som har kännedom om fall där detta har skett.
Och när Läkartidningen gjorde en enkät bland nydisputerade 2009 var det nästan hälften som råkat ut för att få namn på personer som inte medverkat ditsatta under sina artiklar.
– Framför allt är detta en rättvisefråga för mig. Det är ett systematiskt missgynnande av den hälft som inte deltar i det här spelet.

Det finns mycket att vinna för de professorer som orättmätigt står som författare till artiklar utan ha lagt ned något arbete på dem.
– De vinner vetenskaplig valuta, den valuta som får en karriär att funka. När du söker tjänster och anslag är det antalet publiceringar och var du har stått på författarlistan och i vilka tidskrifter artikeln publicerats som är det viktiga, säger Stefan Eriksson.
Men det finns också ett direkt ekonomiskt incitament.
– Dessutom fördelar man numera allt oftare medel på fakulteterna utifrån de enskildas publiceringsmeriter. Det är en incitamentsstruktur som belönar den som tar en genväg.
Doktoranden som ger bort en del av sitt författarskap har en kluven situation.
– Man kan ju få en smidigare karriärväg genom att hålla sig väl med rätt personer. Men man kan ju också förlora meritvärde som andra tillskansar sig på ett oriktigt sätt.
Stefan Eriksson och Gert Helgesson har i boken en rad förslag på hur man ska förbättra etiken vid publiceringar.
– Vi är varma förespråkare för mer öppenhet i vetenskapen, det är olyckligt när man inte talar om sådana här saker under seminarier på institutioner och kollegor emellan. Man behöver skapa en kultur där man kan ställa frågorna, tala om dem och att det ska vara en naturlig del av det akademiska samtalet, säger Stefan Eriksson.
Han tycker att den incitamentsstruktur som skapats och som premierar brott mot regler och överenskommelser är olycklig.
– Vårt förslag i boken är att gå bort från författarskap som den stora valutan för karriär och pengar. Vi anser som många andra att en contributorship model – medarbetarmodell – vore bra. Det vill säga att istället för en författarlista har man en förteckning över vilka som medverkat och vad de har gjort. Kanske något åt samma håll som eftertexterna på en film.
Enligt Stefan Eriksson förespråkas ett sådant system av bland andra fl era redaktörer för stora medicinska vetenskapliga tidskrifter. Systemet har också börjat införas hos en del tidskrifter men då som ett komplement till författarskap.
– Men det är inte realistiskt nu att införa medarbetarskap istället för författarskap, det är så mycket investerat i författarskap och publiceringsstrukturen ligger där.
Den publiceringskultur som Stefan Eriksson här talar om fi nns främst inom medicin, teknik och naturvetenskap.
– Det finns ett motsvarande problem på humanvetenskapens sida där man inte får någon credit alls trots att man gjort ett stort jobb som exempelvis handledare.

Ett problem i sig är att det lätt blir konflikter kring vem som ska stå som författare.
– Doktoranderna tycker inte att det är kul när det dyker upp namn på personer som de inte vet vilka de är i författarlistan på sin artikel. Och de kan lätt gå i försvarsposition.
Stefan Eriksson anser att ett gott tips är att tänka efter innan man startar ett projekt och diskutera igenom hur man ska göra vid publiceringen.
– Var generös mot dem som gör en stor insats och bjud in dem som författare så att man inte stänger ute betjänta individer eller hela yrkesgrupper. Exempelvis brukar labbtekniker få vara med medan forskningssjuksköterskor inte brukar få vara med som författare. Var rättvis mot dem som gör en insats!
Boken Publiceringsetik är tänkt att kunna användas allmänt för den som är intresserad, men är speciellt riktad till doktorander och handledare.
Stefan Eriksson menar att det system vi har i Sverige för att hantera misstänkt forskningsfusk fungerar mindre bra.
– Systemet har blivit mycket kritiserat, framför allt för att det är lärosätena själva som ska utreda sina kollegors eventuella missgrepp eller oskickliga forskning.
Det kan vara svårt att anmäla utan att det går ut över en själv och det kan vara svårt att säkerställa att det blir en oberoende utredning.
– Nu finns centralt en sorts expertgrupp, men man kan inte anmäla direkt till den och den kan inte själv ta upp fall, utan bara agera när högskolorna ber om hjälp.

I boken föreslår Stefan Eriksson och Gert Helgesson en oberoende myndighet att gå till när man upplever att någon oegentlighet har skett.
– Men det finns mycket som talar för att forskarsamhället bör utreda misstänkt forskningsfusk på samma sätt som exempelvis mäklare som har sin egen ansvarsnämnd, säger Stefan Eriksson.
Han anser att en defi nition av oredlighet inom forskning bör vara vid och öppen.
– Om kollegor menar att man har brutit mot vad som anses vara god sed, då har man gjort en avvikelse oberoende om det är medvetet eller inte. Då bör det ge återverkningar och man bör se till att det inte händer igen.
Han understryker att det viktiga är att vetenskapen fungerar och inte att jaga syndare.
– I forskning litar man på och utgår från andras data och resultat och det är varje forskares uppgift att prestera tillförlitliga resultat som andra kan bygga vidare på, säger Stefan Eriksson.

PER-OLOF ELIASSON

Universitetsläraren
Universitetsläraren utformas enligt journalistiska principer och följer mediebranschens publicitets- och yrkesetiska regler. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, fackförbundet SULF.
Ämnen i artikeln:
Dela:
Debatt och krönikor

Per-Olof Eliasson

Per-Olof Eliasson-kronika

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv
Nummer 2, 2024
Nummer 1, 2024
Nummer 6, 2023
Nummer 5, 2023