Mobilitet inom lärosätet kan också ge kreativ kick

Universitet och högskolor borde intressera sig mer för den interna mobiliteten. Forskare kan få en kreativ kick av att flytta till en annan institution, på andra sidan gatan, men det finns tyvärr många barriärer mot sådana flyttar, bland annat att det påverkar lärosätenas ekonomiska resultatenheter.
Det säger Christer Betsholtz, professor i vaskulär biologi vid institutionen för biokemi och biofysik vid Karolinska Institutet och just på väg att själv röra på sig, till ett annat lärosäte. Han flyttar, med hela sin forskargrupp, till Uppsala universitet där han tar upp en ny professur, denna gång i tumörbiologi.
– Jag tror att jag har rört på mig närmast unikt mycket för att vara i Sverige, det har blivit ungefär tio år på varje ställe. Helt enkelt eftersom det är roligt att flytta, att jag efter några år och två generationer av doktorander känner att jag stagnerar.
Han disputerade vid Uppsala universitet, fick sin första professur vid Göteborgs universitet 1994, den nästa vid KI 2004 och i år tillträder han alltså ännu en i Uppsala.
Förutom kortare perioder utomlands har han flyttat inom Sverige, ett erbjudande från ett av Max Planck-instituten i Tyskland tackade han nej till, av familjeskäl.
För det är givetvis inte enbart lustfyllt att flytta, problem och hinder kan finnas i att familjen påverkas och just nu är Christer Betsholtz upptagen med "massor av pappersarbete", den byråkrati det innebär att överföra en forskargrupp på 15 personer från en statlig myndighet till en annan.