Jämställdhet vid universiteten – för vems skull?

Artikeln om kvinnliga professorers arbetsvillkor i Universitetsläraren nr 2/2013 beskriver tydligt både en orsak och en verkan – tack för den! Men: Hur kan det över huvud taget vara möjligt att en regering, en universitetsledning, en institutionsledning kan kräva olika fördelning av arbetsuppgifter för kvinnliga och manliga anställda? Är det lagligt? Jag har varit prefekt vid en stor institution med cirka 130 anställda vid Lunds universitet. Institutionen var och är klassiskt mansdominerad, Matematikcentrum, med ämnena matematik, matematisk statistik och numerisk analys. För närvarande har institutionen cirka 18 procent kvinnliga anställda doktorander, postdokar, lektorer, professorer – fyra kvinnor och 19 män är professorer. Situationen för de kvinnliga anställda var (och är) i stort sett sådan som beskrivs i artikeln. Genom krav på jämn representation i beredande och beslutande organ och poster på alla nivåer, inom och utom institutionen blir fördelningen av kvinnors och mäns arbetstid med matematisk nödvändighet olika. Tydligare uttryckt: det var (och är) ett krav från regering och universitetsledning att jag som prefekt skall se till att en kvinnlig anställd får väsentligt mindre tid till forskningsmeritering och till studentkontakt än vad en manlig anställd kan få! Det är för mig uppenbart att det här är frågan om två välvilliga principer som i tillämpningen strider mot varandra. Att kvinnor finns i ledningsorgan har sannolikt en positiv effekt på jämställdheten. Men den ensidiga fokuseringen på jämställdhet inom grupper bortser helt från frågan om jämställdhet för den enskilde, och har sannolikt en negativ effekt på jämställdheten. Ett förslag till SULF: Gör en statistisk sammanställning av individernas arbetsuppgifter, uppdelad på kvinnor/män och på ämnesområde, precis som man gör med lönestatistiken. Om statistiken visar att den obalans som jag beskrivit är reell och allmän, uppmana då regering och universitetsledningar att tänka efter vilken princip som kan tänkas vara bäst för jämställdheten. När det gäller lön finns skarpa krav – det har fungerat, lönerna är någorlunda jämna. När det gäller arbetsuppgifter finns det också skarpa krav – det har också fungerat, arbetsuppgifterna är mycket olika! Jag tycker det är gräsligt!