När Arne Jarrick nu återvänt till Stockholms universitet kan han konstatera att universitetet, liksom Vetenskapsrådet och själva forskningspolitiken har genomgått stora förändringar under de gångna sex åren.
– Det skulle bespara systemet tid om forskarna slapp tänka på hänsyn till det vetenskapligt ovidkommande. Jag har mött forskare som känner sig otrogna sin idé när de skriver ansökan.
Till det Arne Jarrick har försökt påverka som huvudsekreterare hör en förenkling av relationen mellan Vetenskapsrådet och forskarna, så att de inte ska behöva anpassa ansökningar efter vilka ämnen som just nu finns på dagordningen.
Gällande förändringen av Vetenskapsrådet i stort talar han om en mer centraliserad myndighet.
– Den utvecklingen har drivits fram av en allians av VR:s förre generaldirektör och regeringen och har inneburit en tyngdpunktsförskjutning från finansiering av sådant som forskarna själva vill bedriva till strategiska intressen.
– Centraliseringen är på gott och ont, det positiva är att det pågår mer diskussioner över ämnesgränserna, det negativa är trögrörlighet och brist på förtroende för lokala initiativ.
Vetenskapsrådet har sedan det inrättades 1 januari 2001 genomgått ett antal omorganisationer. Den som beslutades 2008 är, enligt Arne Jarrick, ofullbordad, vilket bland annat har medfört en otydlig beslutsordning, oklarheter kring vem som är ansvarig för vad och "organisatorisk oreda".
– Trots detta är VR ett väl fungerande beslutsmaskineri, beredningen är högklassig och bedömarna högt kvalificerade!
Skiftet på generaldirektörsposten (från Pär Omling till Mille Millnert, reds. anm.) som skedde 2011 tillhör det som han ser som något positivt, "kommunikationen har blivit mycket enklare, rakare och mer uppriktig".
Arne Jarrick talar också uppskattande om vissa förändringar i forskningspolitiken samt om den ansvarige ministern.
– Det är bra med individstödet till forskare och att Jan Björklund är sunt kritisk till stora forskarmiljöer. Björklund är också den förste minister som uttrycker sig om grundforskning så att jag tror att han menar det han säger.
– Tidigare ministrar, oavsett om de varit borgerliga eller socialdemokrater, har pliktskyldigt sagt att "det är viktigt med grundforskning, men…" och efter detta "men" har det framgått vad de egentligen tycker är viktigt, det kortsiktigt nyttiga, säljbara, det som ger jobb, industriforskningen.
Han uppskattar vidare att Jan Björklund är en "idéburen politiker", men det innebär sannerligen inte att Arne Jarrick tycker att samtliga björklundska idéer är bra.
– Den vetenskapliga patriotismen, de meningslösa parollerna om Nobelpris till Sverige, är en förödande hållning. Priser ska gå till personer, inte till nationer. Forskare arbetar ju internationellt, de söker samarbeten med dem som har rätt kunskap, medan politikerna – det gäller alla partier – driver en forskningspolitiksom är ett slags omvänd intellektuell merkantilism, att importera de förädlade varorna i form av andra länders toppforskare.
Arne Jarrick fortsätter:
– Forskningspatriotismen är paradoxal, om man tänker på hur stränga jävsreglerna är när det gäller enskilda ansökningar, man får inte bedöma någon som är från samma institution etcetera. Men de stränga reglerna gäller bara upp till en viss nivå, sedan vänder det helt och då ska man plötsligt gynna sitt universitet, sitt land.
Den vetenskapliga patriotismen relaterar Arne Jarrick till det tankegods som Gustav Sundbärg (befolkningsstatistiker som arbetade med den stora Emigrantutredningen i början av 1900-talet) förde fram i sin nationalistiska essä "Det svenska folklynnet". Sundbärg beskrev svenskar som ett folk som, ungefär, gillade naturen, men inte sig själva.
Ett av Sundbärgs exempel på bristen på patriotism var att svenska forskare inte gav Nobelpriser till det egna landet.
– Idag borde vi ha lärt oss att tänka annorlunda och inse att vi inte kan lösa exempelvis klimatproblemen med vetenskaplig patriotism.
– Miljöproblemen kan för övrigt inte heller lösas enbart tekniskt, där måste vi också ta hjälp av humanioraforskningen, för sådant som att förstå det mänskliga beteende som innebär att vi fortsätter att bidra till global uppvärmning, trots att vi är medvetna om konsekvenserna.
Han understryker att han inte menar att stödja humaniora i största allmänhet.
– Min mission är inte primärt att gynna humaniora, utan att slåss för en vetenskaplig attityd inom området. Jag tror på kunskap och jag vill bekämpa kunskapsförnekare och kunskapsskeptiker. Det finns bra humaniora och samhällsvetenskap, men nej, jag har inte lyckats att få den politiska omvärlden att se att det produceras solid vetenskap inom området.
Om han ska nämna något han är särskilt stolt över från tiden på Vetenskapsrådet blir det de kvartalsvis återkommmande halvöppna seminarierna, som också har sänts i SVT:s Kunskapskanalen.
– Inte förenklat, inte populistiskt, utan förnuftsbaserat. Det har inte enbart handlat om att sprida kunskap om forskning, utan också om att sprida en civiliserad samtalsmodell, förnuftsbaserad, utan förenklingar och populism.
Konsten att kommunicera forskning är också något han tänker på som föreläsare.
– Jag tycker jättemycket om att föreläsa, men är medveten om risken att en alltför karismatisk föreläsare kan bli manipulativ, så att studenterna tycker att man är bra, men att de inte lär sig kritiskt tänkande.
Att åter vara verksam vid Stockholms universitet är en omställning, "från den hektiska myndighetssfären med ständig feedback, till att bli min egen inspiratör".
Och han återvänder som sagt till ett lärosäte som också det har förändrats, precis som politiken.
– Autonomin har inneburit att forskarna är mindre fria, att universitetsledningen har mera makt, men också å andra sidan att statsmakterna bestämmer mer över universitetsledningen.
– Liksom andra lärosäten är Stockholms universitet numera mycket mer centralistiskt, mer strategiskt och därmed i grunden mer ostrategiskt.
MARIELOUISE SAMUELSSON
