Vetenskapens varuvärde påverkar forskares identitet

Hur ska man gå från att vara en kugge i maskineriet, någon som inte får ha egna idéer, till att blomma ut som världsledande forskare? Hur ska doktorander, som av sig själva och omgivningen betraktas som utförare av andras idéer, lära sig bedöma vad som är bra och dålig forskning, vad som är rimliga utsagor och vad som är fusk?

DET ÄR REFLEKTIONER som Ylva Hasselberg, professor i ekonomisk historia vid Uppsala universitet, gjort under sitt arbete med en stor intervjuundersökning av två naturvetenskapliga institutioner, en vid Karolinska Institutet, KI, en vid Uppsala universitet.
Avsikten med studien är att, med anonymiserade informanter, undersöka forskares, främst unga forskares professionella identitet. Att hon valt naturvetenskapliga miljöer var ett sätt att kliva utanför sin egen identitet och hemmaplan.
Intervjuerna som pågått under flera år har nu resulterat i boken Vetenskap som arbete – Normer och arbetsorganisation i den kommodiferade vetenskapen.
"Kommodifiering" är begreppet hon använder för att beskriva det som händer när vetenskapen, enkelt uttryckt, blivit en vara, när forskningen drivs av ekonomiska incitament och när dess värdefrämst är något annat än det vetenskapliga.
Inte så att det skulle vara något nytt att vetenskapliga resultat är "säljbara", det Hasselberg utforskar och beskriver är istället hur det påverkar forskaridentiteten att vetenskapens varuvärde, ekonomisk tillväxt och "nytta" blivit allt viktigare.

ARBETET MED INTERVJUER och bok beskriver hon som en egen utvecklingsresa, avsikten var från början bland annat att undersöka de-professionalisering, i bemärkelsen att kommodifieringen skulle ha inneburit att det uppstått en annan värdegrund, andra normer, än den som forskare tidigare omfattat.
– Men den hypotesen höll inte riktigt, det blev orimligt att påstå att forskarna skulle ha förlorat eller övergivit det professionella normsystemet.
– Normerna finns kvar, men de har fått en annan roll, de får människor att tycka att deras arbete är viktigt och acceptera att de har mycket lite autonomi.
Man skulle, ytterst komprimerat, kunna tala om normer som en professionell överenskommelse om vad som är god forskning och hur den bör bedrivas.
Normer är ständigt närvarande i retoriken, särskilt i högtidliga tal, det heter att "forskningen är fri", att forskning är till för mänsklighetens fromma. Samtidigt som Ylva Hasselberg ser ett stort glapp mellan retoriken och unga forskares verklighet.
– De har ingen äganderätt till sina idéer, inte till labbet eller det de labbar med.
Vid sidan av högtidstalens frihetsretorik kunde Ylva Hasselberg avlyssna ett vardagsspråk, som hon menar påverkats av kommodifieringsprocessen.
Någon som disputerat för fem år sedan talade fortfarande om "sin handledare", vilket visade sig betyda "han som betalar" och å andra sidan kunde en doktorand kallas "utförare", vilket uppenbarligen är något annat än en fritt kunskapssökande forskare.
Hon upptäckte också hur det alltmer dominerande nytto- och effektivitetstänkandet påverkade forskare som ägnade sig åt forskning som aldrig kommer att vara säljbar.
Istället för att se fördelen med att ägna sig åt forskning utan att behöva tänka i avsättningsmöjligheter, kunde det att ägna sig åt vad man kan kalla icke-kommodifieringsbar forskningskapa känslor av missande och ensamhet.
En skillnad mellan institutionerna vid KI och Uppsala är enligt Hasselberg att flera av de unga Uppsalaforskarna både är mer ifrågasättande och att de skulle vilja att forskning var mer som "ett vanligt jobb".
– Det var nog en av aha-upplevelserna att unga forskare var mer enga- gerade i möjligheten att vara pappaledig under post-doc-tiden jämfört med intresset för professionens autonomi. I bägge de undersökta miljöerna fanns en kritik mot "den manliga eliten", en kritik som uttrycktes på olika sätt.

PÅ KI TALADE man om nätverken som uppfattades som utestängande, att det blev en markering av hierarkier vem eller vilka som gick iväg för att äta lunch, "gubbarna som bestämmer".
I Uppsala var det mer explicit uttryckt som klagomål över bristande jämställdhetsarbete.
När det gäller de ständigt omdiskuterade karriärvillkoren och bristen på trygghet för unga forskare är det inte någon stor fråga för någon av dem som Hasselberg intervjuat.
– Forskare jämför sig främst med andra forskare, de kan tåligt finna sig i vad som helst eller inte ens tänka på bristen på anställningstrygghet, men de reagerar om andra forskare i deras närhet får förmåner som strider mot meritokrati.
– En annan reflektion är att den osäkerhet som alltid funnits i forskarvärlden, en projektkultur där man lever sitt jobb nu håller på att växa fram i arbetslivet i det övriga samhället, man jobbar hur mycket som helst och förväntas leva för sitt jobb.
För de forskare hon intervjuar är undervisning en icke-fråga.
– Relationen till studenter är obefintlig, man nämner dem inte ens. Relaterat till kommodifiering är det logiskt att forskning och undervisning organiseras åtskilt och på olika sätt.
– Det är inte ekonomiskt effektivt att blanda produktion av kunskap (forsk- ning) med kunskapsreproduktion (undervisning).
– Också studenterna ska effektiviseras, men på annat sätt, som att de ska kunna anställas efter examen och lära sig vara flexibla, ett alltmer projektifierat arbetsliv.
Hon påpekar att glappet mellan forskning och undervisning allmänt är större inom naturvetenskapen, jämfört med hum-sam-området.
– I den miljö jag undersökte på KI är det självklart att forskningen står i centrum. I Uppsala lämnar man också ofta över undervisningen till doktorander, adjunkter och andra med kort vetenskaplig karriär. Ylva Hasselberg har gjort flera stora intervjuundersökningar, men säger att det här varit den roligaste, möjligen också den svåraste.


Kategorier: Arkiv