Systemet för kvalitetsutvärdering är i grunden tillräckligt bra

Debattsvar till Lindeberg-Sand med flera (nr 1-13) av Per Warfvinge.

I UNIVERSITETSLÄRAREN 1/2013 kritiserar Åsa Lindberg-Sand med flera systemet för kvalitetsutvärdering av utbildning på grundnivå och avancerad nivå. Till skillnad från författarna tycker jag att grundprinciperna är tillräckligt bra, och inte minst befriande eftersom det fokuserar på studenterna och inte på lärosätena själva. Systemet bör reformeras, inte skrotas. Som utgångspunkt för sin avrättning av kvalitetsutvärderingarna anför författarna att 27 procent av utbildningarna fått omdömet ”Bristande kvalitet”. Men det betyder ju inte att 27 procent av alla utexaminerade studenter inte uppnått målen för examen. Innebörden är väl snarare att från 27 procent av utbildningarna tycks det utexamineras oacceptabelt många studenter som inte når målen. Ur det perspektivet är siffran mindre alarmerande, kanske till och med i linje med vad man kan förvänta. Men författarna har rätt i att domen ”Bristande kvalitet” kommer för snabbt och slår för hårt. Även från ”dåliga” utbildningar utexamineras ju bevisligen studenter som uppfyller examenskraven med råge. Under perioden mellan ordinarie utvärdering och förnyad bedömning bör utbildningens kvalitet därför beskrivas med ett mjukare och mer sanningsenligt uttryck, förslagsvis ”Under bedömning”. Faller utbildningen igenom även en andra gång kan etiketten ”Bristande kvalitet” användas tryggare. Vidare ifrågasätter författarna huruvida det självständiga arbetet (examensarbetet) verkligen kan avspegla examenskraven. Min allmänna upp- fattning är att direkt utvärdering av enskilda studenters studieprestationer relativt examenskraven är möjlig. Vad är alternativet? Att enbart lita till for- mella planer? Men regeringen har gjort ett stort misstag genom att inte tydliggöra examensarbetets funktion redan i högskoleförordningen (HF). I HF:s examensordning omnämns examensarbetet bara i allmänna ordalag, exempelvis ”För X-examen skall studenten inom ramen för kursfordringarna ha fullgjort ett självständigt arbete (examensarbete) inom huvudområdet för utbildningen.” Här finns inte ett ord om att examenskraven förväntas avspeglas i målen för examensarbetet. Det framgår i och för sig av utbildningsutskottets betänkande 2009/10:UbU20 (som bifölls i riksdagen) men det får nog räknas som överkurs att enskilda lärare ska bedriva så djupgående källforskning. Därför måste examensordningen kompletteras så att förväntningarna om att examensarbetet ska examineras mot relevanta och centrala examenskrav görs tydliga på den plats där de hör hemma. Harvey och Stensaker skrev 2008 en utmärkt artikel ”Quality Culture: understandings, boundaries and linkages”. I den tydliggör man att det finns många kvalitetsbegrepp i högskolan som alla är relevanta och användbara. Nuvarande kvalitetsutvärderingar av utbildningars resultat speglar kvalitets- synen att utbildningarna ska forma ”produkter” som uppfyller vissa demokratiskt fastställda (minimi)krav. Viktiga kvalitetsaspekter som retention, genomströmning, internationalisering, mångfald, effektivitet och etablering på arbetsmarknaden etcetera faller därmed utanför utvärderingsprocessen. Fram till att vi har fått ordning på utvärderingen av utbildningars resultat är det nog lika bra att sådana aspekter lämnas utanför. Examenskraven utgör trots allt kärnan i kontraktet mellan högskolan och den enskilde studenten. Men vi kommer snart att se exempel på att denna ensidiga fokusering på utbildningarnas resultat leder till konformism, och att lärosätena monterar ner kompletterande funktioner som hjälper studenterna att bygga sin framtid genom högre utbildning. PER WARFVINGE VICE REKTOR, LUNDS TEKNISKA HÖGSKOLA


Kategorier: Arkiv