– Internationellt pågår det en intensiv dialog om vad digital humaniora innefattar och var gränserna går, säger Patrik Svensson, professor i humaniora och informationsteknik samt föreståndare för Humlab vid Umeå universitet.
Han berättar att det finns en tradition som går tillbaka till slutet av 1940-talet, internationellt kallad humanities computing, som handlar om att använda datorn som verktyg för att analysera stora mängder text.
Man brukar säga att det startade 1949 när den italienske jesuitprästen Roberto Busa, som forskade om Thomas av Aquinos texter, bad IBM om hjälp.
I början på 2000-talet kom det en ny våg och man tog ett bredare grepp och bytte namn till digital humanities.
– Under den här tiden blev det mer uppenbart att digitala uttryck och informationsteknik är relevanta för humaniora på många olika sätt.
Digital humaniora är dels ett verktyg, dels är den digitala världen ett studieobjekt och dessutom innebär digitalavärlden ett studieobjekt och dessutom innebär digitala möjligheter en ny uttrycksform.
Betydande delar av vårt kulturarv har digitaliserats, eller håller på att digitaliseras.
– Det har blivit svårt att vara humanistisk forskare, eller någon annan typ av forskare, utan att förhålla sig till digitala material och digitala studieobjekt.
Inom exempelvis historia handlar det bland annat om digitala arkiv, materialsamlingar, i ökande grad också olika visualisering i geografiska informationssystem, GIS, som gör det möjligt att lägga lager av information på varandra. Det är också möjligt att behandla stora datamängder på ett sätt som gör en ny typ av forskning möjlig.
– Om man tar historisk forskning som tittar på mönster över tid, som intellektuell historia eller idéhistoria, kan man se mönster i stora textdatabaser med hjälp av exempelvis Google Ngram Viewer. Sådana mönster måste förstås tolkas kritiskt.
Humlab i Umeå har också ett antal projekt tillsammans med museer, arkiv och bibliotek.
– Den del av digital humaniora som handlar om material och verktyg är ju beroende av att det finns material, en viktig del av digital humaniora som projekt är kompetens kring hur man märker upp digitalt material och gör det forskningsbart.
Digitala företeelser är även studieobjekt i sig.
– För humanister kan det digitala vara ett intressant studieobjekt, en stor del av våra liv är numera kopplade till digitala världar. Det är en textur som genomsyrar den typ av samhälle vi lever i, säger Patrik Svensson.
Internet, mobiltelefon, GPS, kort för att komma in på hotellrummet, banken vet var man handlar, övervakningskameror, automatiska krigsrobotar…
Digitala medier är också en uttrycksform.
– Vi humanister uttrycker oss traditionellt via text och prat, men nu kommer mångmediala möjligheter genom tekniken, och det sker en hel del utforskande av de möjligheterna.
Patrik Svensson menar att ju mer material och forskningsverktyg som hamnar i datorn eller på nätet, desto mer logiskt att man vill ta med det i det man skriver.
– Som historiker kanske man vill stoppa in visualiseringar av demografiskt material i publikationen. Det är inte så lätt att göra i en tryckt publikation eller PDF, därför forskas det en hel del kring alternativa sätt att publicera.
I Umeå har man med Humlab försökt skapa en mötesplats.
– Vi vill föra samman alla de här aspekterna av digital humaniora och inte stänga ute utan bjuda in. Det kan lika väl vara en traditionell humanistisk forskare som kommer och pratar om sin forskning, som har någon anknytning till det digitala, som det kan vara någon som producerar dataspel och som har en workshop.
Humlab finns sedan 1999 i en 700 kvadratmeter stor källarlokal med digitala resurser som exempelvis arbetsstationer, program för dataanalys och videoredigering, skärmlandskap, ljudstudio och elektronikverkstad för experimentell verksamhet.
Här pågår ett antal forskningsprojekt, bland annat i samverkan med Stanforduniversitetet med stöd från Wallenbergsstiftelserna.
–Vi brukar säga att Humlab är en mötesplats mellan humaniora, kultur och kulturinformationsteknik. Vi har mycket kontakter med kulturinstitutioner, företag, med kreativa individer jämte de humanistiska ämnena vid universitetet.
I Umeå finns också en koppling till digital konst och på det nya konstärliga campus finns ett Humlab-X som samverkar med design, konst och arkitektur.
– Där är det naturligt att jobba nära konstnärliga uttryck och konstnärlig forskning. Jag tror att kopplingen mellan en humanistisk forskningstradition och det experimenterande och den utveckling som sker inom forskning på konstnärlig grund är viktig. Tekniken är nödvändig för digital humaniora.
– I Humlab anser vi att det är viktigt att ha ett förhållande till tekniken där vi är med och tänker ut hur en humanistisk orienterad infrastruktur kan se ut. Det är inte säkert att vi behöver samma sorts modeller som naturvetenskapen.
Vid Humlab kombineras skapande och testande med ett kritiskt perspektiv.
– Vi har ett labb, med teknik och möjligheter att visualisera, men i våra labb har vi ett seminariebord i mitten. Det är ett slags symbol, ofta är det dialogen som är viktig i vår verksamhet och att den inte sker med stöd av teknik och skärmar, utan det är det intensiva mänskliga samtalet som är det viktiga.
Patrik Svensson säger att Humlab är en modell för hur man kan skapa en plattform och en miljö för digital humaniora.
– Vi hade ett symposium i december som handlade om medier, plats och infrastrukturteknik med de bästa forskarna i världen. Och symposiet var integrerat med och använde miljön på Humlab.
Men Humlab är inte ensamt i Sverige. Den datalingvistiska traditionen är stark i Göteborg och i Lund finns ett humanistlaboratorium som Humlab har nära samarbete med.
– Och här och där finns mindre grupper utspridda. Det börjar också finnas rätt många doktorander i olika sorters miljöer som söker efter sammanhang.
Patrik Svensson påpekar att de digitala verktygen och frågorna skär tvärs över de olika humanistiska ämnena, och över andra ämnen på universitetet.
Han spårar två möjliga utvecklingslinjer för digital humaniora. Den ena går mot en institutionalisering, att det blir ett ämne eller en disciplin.
– Men jag tror på en modell där digital humaniora ligger någonstans emellan de olika humanistiska disciplinerna, deltar i viktig forskning och också bygger verktyg. Dessutom kan det vara en utvecklingsmotor, en proaktiv mötesplats för att tänka kring humanioras utveckling och även hela universitets framtid och relationer till världen utanför.
PER-OLOF ELIASSON
