Jag läser inlägget i Svenska Dagbladet 22 januari där Svenskt Näringsliv konstaterar att "Högskolan lider av flera systemfel". Artikelförfattarna jämför den högre utbildningen med försvaret. De kostar ungefär lika mycket årligen, men "medan försvarets effektivitet ventileras flitigt i offentligheten passerar högskolans användning av resurserna i stort sett obemärkt förbi".
Steget mellan deras värld och min värld är långt. Högskolans användning av resurserna är mycket påtaglig för anställda vid högskolor och universitet. Att trolla med knäna är numera ett alltför vedertaget begrepp i en bransch som tvingas göra alltmer med allt mindre resurser. Att handleda studenters uppsatser kallas för forskning och annan, riktig, forskning, som på sikt utvecklar den svårfångade kvaliteten, antas äga rum på universitetslärares fritid.
Svenskt Näringsliv påpekar att antalet studenter har mer än fördubblats under de senaste tjugo åren, men de underlåter att nämna att resurstilldelningen inte har hängt med i ökningen. Under flera år har bland annat SULF påtalat den urholkning av kvaliteten som detta har lett till (se "Fortsatt utbyggnad – fortsatt urholkning" i SULF:s skriftserie). Är hästen död, sitt av . Till och med en humanist som undertecknad förstår att ekvationen inte går ihop. Men Svenskt Näringsliv beaktar inte frågan.
Än mer problematiskt blir inlägget från Svenskt Näringsliv när de konstaterar att högre utbildning inte anses förbereda studenterna för den framtida arbetsmarknaden, "vart fjärde rekryteringsförsök misslyckas på grund av att företagen inte hittar rätt kompetens". Man kan inte blanda samman äpplen och päron, ty vad är "rätt kompetens"? Ur ett akademiskt perspektiv kan det definieras som kritiskt tänkande och problemlösnings- och analysförmåga, vilket alla akademiska utbildningar bör bidra till att studenten utvecklar. Kanske bör företagen ifrågasätta sin oförmåga att hitta rätt kompetens om de med detta avser kompetens som hand-i-handske. Risken med Svenskt Näringslivs inställning är att akademisk utbildning blir en renodlad yrkeshögskola, och då blir det definitivt inga Nobelpris framöver.
Svenskt Näringsliv menar att studenternas studieval ska inverka på resursfördelningen, liksom i vilken utsträckning studenterna tar ut sin examen. Båda faktorerna är bortom lärosätenas kontroll. Till skillnad från övriga Europa får många studenter i Sverige arbete utan att ta ut sin examen, vilket SULF påtalar i sin kommentar till förslaget från Svenskt Näringsliv. Studenternas studieval kan högskolor och universitet endast i begränsad utsträckning påverka, trots fleråriga försök i regleringsbrev från regeringen till lärosätena. Sverige behöver spetskompetens inom en rad olika områden dit studenterna inte söker sig. Lärosätena måste av ekonomiska skäl anpassa sitt utbud till de utbildningar som de facto är efterfrågade.
Förslaget från Svenskt Näringsliv löser inte problemet. Höjd kvalitet i den högre utbildningen vill både Svenskt Näringsliv och landets lärosäten ha. Vi kan börja samtalet med en diskussion om hur en ny resursfördelningsmodell kan utformas som ger lärosätena verkliga förutsättningar att göra Sverige till en kunskapsnation av rang. Den styrande frågan i en sådan diskussion bör vara vad som är kvalitetsdrivande i vår bransch. Artikelförfattarna konstaterar att den högre utbildningen kostar ungefär lika mycket som försvaret årligen.Kanske kan man vända på resonemanget och under en kommande tjugoårsperiod rädda de svenska kusterna med ett femtioprocentigt ökat försvar till samma kostnad som i dag? För mer information, kontakta något av landets drygt 50 lärosäten.
HELÉN PERSSON
Ledamot i SULF:s förbundsstyrelse
