Många institutioner vid olika lärosäten har små forskningsgrupper som finansieras enbart med externa medel. Grupperna kan vara så små och så specialiserade att turordningsreglerna sätts ur spel genom att arbetsgivaren skapar mycket små turordningskretsar.
Barbro Biström förklarar hur det kan gå till.
– En grupp består av en professor, en forskarassistent och tre doktorander samt forskningsstödjande personal, exempelvis en forskningsingenjör. Så tar det externa anslaget slut och man måste dra ned. Doktoranderna kan man inte sparka, de måste ju gå klart sin forskarutbildning, forskarassistenten har en tidsbegränsad anställning och är kvar tills den tar slut, professorn kan oftast få fakultetsmedel för att behålla professuren och då återstår bara en person som kan bli övertalig, i det här fallet forskningsingenjören.
Hon menar att den här situationen inte är bra för den enskilde forskaren, inte bra för forskningsledaren, inte bra för lärosätet och inte bra för Sverige som forskningsnation.
– För den enskilde är det förstås en otrygghet, säger Barbro Biström.
Men osäkerheten för forskaren har fler effekter.
– Vi ser att forskningsledare som är beroende av att dra in forskningsmedel för en hel forskargrupp är stressade, pressen är oerhört stor på dem. Deras arbetsmiljö är inte bra.
För lärosätet är inte heller systemet gynnsamt.
– Man är så beroende av externa medel att högkompetent personal försvinner om forskningsmedlen uteblir i två år. Sedan får man nya anslag men då är ju de här människorna försvunna någon annanstans.
– Och för Sverige som forskningsnation är det ett slöseri att kompetenta forskargrupper skingras, säger Barbro Biström.
Ur fackets synvinkel är forskningsstrukturerna allt annat än genomskinliga vid övertalighet.
– Det är svårt för facket att kunna avgöra vilka som skulle kunna ingå i en turordningskrets, forskningsgrupperna är så specialinriktade. Säger arbetsledningen att en person inte är kompetent att gå in i en annan forskningsgrupp är det väldigt svårt för oss i facket att hävda motsatsen, även om personen själv säger sig klara det arbetet.
Detta skapar en osäkerhet om fack och arbetsgivare har möjlighet att helt följa lagar och avtal.
Därför anser Barbro Biström att SULF borde jobba mer proaktivt och försöka arbeta fram strukturer som förhindrar att fel person får gå enligt LAS och turordningsregler.
– Vår uppgift som fackförening är ju att ordna att våra medlemmar har så trygga anställningar som möjligt och därför vore det bra att hitta vägar som är effektiva.
Barbro Biström efterlyser en annan inställning.
– Stora institutioner borde ta hand om personalen bättre och känna att all personal är institutionens personal och inte anställda inom en särskild forskningsgrupp.
Hon skulle vilja att det fanns mera medel från staten som inte var tillfälliga projektmedel; basresurser för att stötta forskningsgrupper om pengarna tillfälligt uteblir. Eller att stora institutioner kunde avsätta medel i en slags buffertfond.
Hon vill också se en förbättrad utbildning av chefer så att de kan organisera sin institution för att ta hand om eventuell övertalighet.
– Institutionen bör sköta personalfrågorna och ha en långsiktig planering av ekonomi och personal så att inte varje forskningsledare och varje forskningsgrupp sköter sig själv.
Hon vill exempelvis att man försöker ordna kluster med forskningsstödjande personer som kan serva flera forskningsgrupper. Och att man hittar sätt för de specialiserade forskarna att enkelt bredda sin kompetens.
– Man måste ha synen att disputerade inte bara är specialister utan att de har en generell kompetens och att de ganska lätt borde kunna ställa om till annan forskning, åtminstone om den är närliggande.
Hon tycker att det ställer till skada om forskarna lämnar lärosätet utan att de själva väljer det.
– Att forskargrupper skingras och kompetent personal sägs upp är inte bra för verksamheten inom lärosätet.
PER-OLOF ELIASSON
