Sveriges Unga Akademi arrangerade nyligen ett frågestimulerande seminarium på temat vetenskapliga genombrott, med avstamp i Thomas Kuhns "De vetenskapliga revolutionernas struktur".
Man kan tala om ett aningen försenat femtioårsjubileum, då Kuhns bok om vetenskapliga paradigmskiften publicerades 1962. Den är ett vetenskapshistoriskt verk som i sig kommit att betraktas som ett paradigmskifte i beskrivning och analys av hur vetenskap bedrivs och hur genombrotten sker.
Christer Nordlund, professor i idéhistoria vid Umeå universitet, inledde med att påpeka att "De vetenskapliga revolutionernas struktur" kom ut samma år som en annan epokgörande bok, biologen Rachel Carsons "Tyst vår", som fick stor betydelse för miljörörelsen.
Bägge böckerna är "barn av sin tid", samtidigt stilbildande föregångare och fortfarande aktuella. "De vetenskapliga revolutionernas struktur" är frekvent citerad på Web of Science och på väg mot en tryckt upplaga på två miljoner.
– Kuhns bok är relativt enkel för att vara vetenskapsfilosofisk, den kan också användas forskningspolitiskt, sade Christer Nordlund, som för övrigt hade satt en fyndig ordvits, "Shift Happens", som rubrik på sitt anförande.
Enligt Kuhn bedrivs vetenskap cykliskt, långa perioder av "normalvetenskap" inom rådande paradigm bryts av de sällsynta vetenskapliga revolutionerna.
– Avgörande för paradigmskiftet är förmågan att tänka bortom paradigmet, att ta anomalier på allvar.
– Det är inte nödvändigtvis toppforskarna som gör det, det kan vara de unga forskarna eller någon som kommer utifrån, från ett helt annat forskningsfält.
Christer Nordlund menade vidare att även om paradigmmodellen är trubbig, finns lärdomar också för "vår tid".
– Det finns skäl att ta egendomliga forskningsresultat på allvar och att inse sådant som att genombrott tar tid.
Sven Widmalm, professor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet, talade om själva begreppet "genombrott", bland annat om sociala aspekter, belöningssystem och normer i forskarvärlden samt en hel del om forskningspolitiken.
Han relaterade till "Matteuseffekten", uppkallad efter Matteusevangeliets "…ty den som har, åt honom skall varda givet".
– Dagens forskningspolitik verkar försöka institutionalisera Matteuseffekten, menade Sven Widmalm.
Han refererade också till ett annat om inte religiöst så mytiskt begrepp, "serendipitet", som kommit att appliceras på vetenskapliga genombrott av bland andra sociologen och vetenskapsteoretikern Robert K Merton.
Serendipitet ska ha hämtats från en persisk saga om tre prinsar från Serendip (Sri Lanka) som reste världen runt och ständigt upptäckte annat än det de egentligen sökte efter och därmed fick nya och oförutsedda insikter.
– Tankefiguren är att man inte kan planera för det oväntade, eftersom det då inte är oväntat.
Men sagolik slump räcker inte, Sven Widmalm citerade också Louis Pasteurs klassiska konstaterande; "chance favors a prepared mind". Och om slumpen, som kan leda till det vetenskapliga genombrottet, gynnar den som är väl förberedd skadar det förstås inte heller med tillräckliga forskningsresurser.
Detta bekräftades av en panel av ledamöter från Nobelkommittérna, alltså de som avgör vad som är nobelprisvärda genombrott.
Anita Aperia i Nobelkommittén för fysiologi och medicin konstaterade att själva upptäckten kan vara enkel (som magsårsbakterien), men att utvecklingen av det enkla kräver ekonomiska resurser.
Kerstin Fredga, före detta ordförande i Nobelfullmäktige, konstaterade att "money talks" när det gäller vem som kan få sina idéer testade. Det är också ekonomi som driver sådant som de stora anläggningarna (exempelvis CERN), "men det räcker inte med pengar, forskarna måste vara bra också".
Gunnar von Heijne, tidigare ledamot i Nobelkommittén för kemi, anknöt till den tidigare nämnda Matteuseffekten och underströk vikten av att nobelkommittérna "inte faller i Matteusfällan", genom att belöna det redan belönade och uppenbara.
Torsten Persson , Kommittén för priset i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne, tog upp en annan aspekt på resurser när han blev tillfrågad om vilken utmaning forskare inom hans område borde ta sig an.
– En utmaning borde vara att besvara frågan varför vissa länder är rika och vissa länder är fattiga.
Seminarieeftermiddagens stundtals livliga diskussioner och anföranden interfolierades av fyra framträdanden av unga forskare som talade under rubriken "Ett genombrott från mitt fält".
Örjan Carlborg, professor vid SLU, beskrev revolutionen i att man nu kan beräkna tjurars avelsvärde med hjälp av beräkningsbaserad genetik. Jenny Larsson, docent i baltiska språk vid Stockholms universitet, levererade en underhållande beskrivning av det språkhistoriska genombrott som ledde till Grimms lag, om urspråk och den germanska ljudskrivningen.
Danica Kragic Jensfelt, professor i datologi vid KTH, talade om robotik och ett förhoppningsvis stundande genombrott, att proteser får sensorer, med förmåga att "känna" exempelvis vad som är varmt och kallt.
Klas Markström, universitetslektor vid institutionen för matematik och matematisk statistik vid Umeå universitet, guidade publiken till det genombrott som kallas fyrfärgsteoremet, (att det räcker med fyra färger för att färglägga kartor så att inte till varandra gränsade länder har samma färg). Hypotesen lades fram på 1800-talet, men det dröjde till 1970-talet innan den kunde bevisas och då av en dator, den är omöjlig för människor att kontrollera.
Det blev alltså ett seminarium präglat av aktiva forskare och med kvalificerad förankring i själva forskningen, samt givetvis också en hel del inlägg om den ständigt omdebatterade forskningspolitiken.
Gunnar Öquist, professor i fysiologisk botanik vid Umeå universitet och tidigare ständig sekreterare för Kungl. Vetenskapsakademin, talade om sin och Mats Benners så kallade Excellensutredning (presenterad i Universitetsläraren 1/2013) och menade att det svenska forskningssystemet inte premierar unga forskare att nå toppresultat.
– Universiteten har många uppgifter, de ska vara regionala problemlösare, banbrytande forskning är bara ett av många mål.
I den avslutande diskussionen gav han uttryck för pessimism gällande förutsättningarna för vetenskapliga genombrott, åtminstone nära förestående sådana.
– Tjugo-trettio år av forskningspolitiska beslut har lett till att universiteten är den svaga länken i svensk forskning.
– Förmodligen blir det en oerhört tuff uppgift för universiteten att själva ändra på det, det krävs morötter från regering och riksdag.
MARIELOUISE SAMUELSSON
