Ökad byråkrati drabbar forskningen

Ett systemfel inom akademin leder till att professorer och andra aktiva forskare får allt mindre inflytande över regler, resurser och policyfrågor. Byråkratiseringen av universiteten har antagit en kontraproduktiv omfattning, samtidigt som många av de göromål som tidigare sköttes av just administratörer flyttats över på lärare och forskare. Tillsammans kan detta vara de två viktigaste förklaringarna till Sveriges dramatiskt minskade vetenskapliga genomslag de senaste decennierna, enligt Gunnar Öquist och Mats Benner på DN Debatt den 9 december 2012. Vi börjar med ett belysande exempel. Vi har just fått svar från finansministern om problemen med att ge ersättning till forskningsdeltagare, efter att ha gått igenom alla lägre nivåer. Samhällsvetenskaplig och medicinsk forskning är i hög grad beroende av människor som ger av sin tid för att delta i vetenskapliga studier. Om vi inte kan rekrytera deltagare försämras forskningens effektivitet och kvalitet, och därmed dess genomslag och konkurrenskraft. Frågan om ersättning till forskningsdeltagare har varit problematisk så länge vi kan minnas. Det är oklart om den ska ses som arbete, vilket innebär att cirka 50 procent går bort i skatt och ökar forskningskostnaderna med samma belopp, eller som kompensation för lidande, som inte beskattas. Det är oklart vid vilket belopp arbete ska beskattas, om det är över 99 kronor per tillfälle eller per år. Att lämna blodprov kan ses som lidande, men inte att fylla i en webbenkät, och däremellan finns en enorm gråzon. Det är också oklart om man får ge kontanter, insättningar på konto, eller presentkort som till exempel biobiljetter. Samspelet mellan olika regelverk är så komplext att ingen tycks ha överblick eller kunna ge klara entydiga regler. Följaktligen är det på ett universitet förbjudet att ge deltagarna biobiljetter, medan det är tillåtet på ett annat. På Umeå universitet är man tvungen att ge ersättning i pengar via lönesystemet. Denna bisarra byråkrati innebär att varje person måste fylla i två blanketter och ange personnummer, adress och kontonummer för utbetalningen. Har man ett bankkonto kommer slanten efter en till två månader dit, vilket ibland inte uppmärksammas och leder till förfrågningar om vart pengarna tagit vägen. Saknas bankkonto får man en utbetalningsavi, och alla vet vilken utmaning det är att hämta ut kontanter från ett bankkontor. Denna hantering kostar mycket mer än de 50-100 kronor som typiskt ges och tar tid för deltagarna. Dessutom tappar belöningen det mesta av sin motiverande effekt när man inte får den på en gång. Sammanfattningsvis får man alltså olika besked på olika universitet och vid olika tillfällen, och våra synpunkter att det fungerar dåligt har hänvisats hela vägen via fakultet, universitetsledning, Skatteverket, och till ”riksdag och regering”. När vi till slut skrivit till finansministern om problemet som ingen kunnat lösa, kommer – efter 20 månader! – följande lakoniska svar: ”I senaste utredningen rörande tjänsteinkomstbeskattning gjordes bedömningen att det inte finns någon anledning att ersättning till försökspersoner skall undantas från beskattning (SOU 1993:44).” Smaka på det! I skrivelsen finns en mycket bra anledning, och genom att skicka den till finansministern har vi visat hur viktigt vi tycker detta är. Men detta uppvägs tydligen av att någon tjänsteman 1993 gjorde bedömningen att det inte fanns någon sådan anledning? Det verkar nästan ofattbart dumt att anta att ingenting har förändrats på 19 år. Till exempel har Sverige tappat en tätposition som forskningsnation. Innebörden av detta icke-svar är: ”Jag är som tjänsteman på ett departement så överlägsen er professorer att jag ignorerar era synpunkter, kunskaper, och behov. De argument ni för fram struntar jag i, och behöver inte ens förklara varför det är bättre att forskningen fungerar dåligt än att vi ändrar eller klargör våra skatteregler eller deras tillämpning”. Varför, varför frågar man sig inte i stället ”kan det ligga något i det här?” Hela denna process är ett illustrativt exempel på arrogans och ointresse på högre beslutande nivåer, medan man lägre ner i universitetsledningarna underdånigt uttolkar viljan hos dem högre upp. Detta fungerar inte, eftersom de högre upp inte är insatta i forskningens förutsättningar och villkor. Det är tyvärr typiskt. Ersättningen är inte det enda exemplet på tillämpningar av lagstiftning som inte förstår eller tar hänsyn till forskningens villkor: (1) Rekryteringen av doktorander, som i praktiken styrs av tillgången på externa forskningsbidrag i stället för personlig lämplighet, (2) doktorandernas studieplaner och krav att bli klara inom fyra år, som styr bort från glädje och nyfikenhet i att utforska nya spännande frågor till rädsla för att undvika minsta risk, motgång eller tidsutdräkt, och (3) etikprövning, om än viktig, är i dag fruktansvärt omständlig, tidsödande och dyr: Ansökningsavgiften på 5000 kronor hindrar forskare utan externa forskningsbidrag. Vi har drabbats av ett systemfel som beror på att akademierna historiskt letts enligt principen primus inter pares, ungefär ”den bäste bland likar”, men med dagens byråkratisering kan de mest framgångsrika forskarna omöjligt ta på sig en ledande befattning utan att kraftigt minska eller upphöra med sin forskning. Detta har lett till att institutioner i dag i allt högre grad leds av personer med begränsad egen forskningserfarenhet och kompetens, samtidigt som en linjestyrd organisation har medfört att det kollegiala inflytandet starkt har begränsats. Dessutom verkar en förvaltningskultur ta över och behärska dem som hamnar i ledande befattningar, en kultur som är fokuserad på att följa regler och administrera personal och löner. Som forskarevill man uppnå resultat som gör skillnad. Som makthavare tycks man bara vilja visa att man inte har fel, oavsett vad resultatet blir. Vi professorer är experter på forskning och vet vad som behövs för att forska. Vi varken vill, kan eller bör vara experter på byråkrati. Ekonomer, jurister och andra specialister vid universiteten bör hjälpa till att undvika problem och se till att saker går snabbt och effektivt. Vi upplever att det ofta är tvärtom – auktoritetsrädda byråkrater försvårar vårt arbete och tar reflexmässigt mer av vår tid i anspråk genom tidsödande kommunikation och möten som sällan leder till något resultat. Vi känner tydligt hur mer av vår tid går till annat än att forska och undervisa, att vi har för lite infl ytande över vår egen verksamhet, och att detta leder till sämre resultat och dämpad arbetsglädje. Detta är en mycket oroväckande utveckling inom svenska universitet och högskolor som inte gynnar det starka vetenskapliga ledarskap som vi borde eftersträva. På något sätt måste forskarnas kompetens tas tillvara utan att låsa upp ytterligare forskningstid. Som ett känt byggvaruhus säger: ”Fråga någon som vet.” PER CARLBRING, professor i psykologi, Umeå universitet CLAUDIA FAHLKE, professor i psykologi, Göteborgs universitet ATA GHADERI, professor i psykologi, Uppsala universitet STEPHAN HAU, professor i psykologi, Stockholms universitet GERMUND HESSLOW, professor i neurofysiologi, Lunds universitet JAN LISSPERS, professor i psykologi, Mittuniversitetet LARS-GUNNAR LUNDH, professor i psykologi, Lunds universitet GUY MADISON, professor i psykologi, Umeå universitet STEVEN NORDIN, professor i psykologi, Umeå universitet ÅKE OLOFSSON, professor i psykologi, Umeå universitet LOUISE RÖNNQVIST, professor i psykologi, Umeå universitet MARIA TILLFORS, professor i psykologi, Örebro universitet DANIEL VÄSTFJÄLL, professor i psykologi, Linköpings universitet