Kvinnliga professorer riskerar att bli överbelastade

Ju högre upp i den akademiska hierarkin, desto färre kvinnor, det är ett välkänt faktum. I dag är endast 23 procent av professorerna kvinnor och det går bara långsamt framåt.
De senaste femton åren har det skett en ökning med i genomsnitt mindre än en procentenhet per år. Med den hastigheten kommer det att ta nästan tre decennier innan vi når en numerärt jämställd akademi, konstaterade nyligen Thomas Strand, (S), ledamot av riksdagens utbildningsutskott, inför en debatt i kammaren. Inom teknik och naturvetenskap pekar prognoserna mot att andelen kvinnliga professorer till och med riskerar att minska. Och det från en låg nivå: vid Chalmers tekniska högskola samt KTH, Kungliga Tekniska högskolan, är andelen kvinnliga professorer i dag endast åtta, respektive tio procent.
För att öka takten återinförde regeringen i fjol specificerade treåriga rekryteringsmål för kvinnliga professorer. Men senast metoden användes, 2005–2008, kom var tredje lärosäte inte i närheten av målen som för de flesta ändå var lågt satta.

Ann Lantz, avdelningsföreståndare vid Skolan för datavetenskap och kommunikation, KTH, och professor i Människadatorinteraktion, är en av dem som använder begreppet moment 22 för att förklara situationen:
– Dels är det viktigt att även kvinnor får ett inflytande genom att vara representerade. Dels finns risken att man inte gör annat än sitter på de positionerna. Följden blir att kärnverksamheten, forskning och utbildning, kommer i kläm liksom vi själva och möjligheten till egna meriteringar.
Hon började få förfrågningar redan som lektor och har känt att det varit smickrande, roligt och engagerande att vara med i olika sammanhang.
– Men det har inneburit att jag gjort avkall på annat som också är viktigt och inte kunnat göra karriär i den takt jag önskat. Jag har till exempel inte kunnat ägna så mycket tid åt att bygga upp en egen forskningsgrupp underifrån.
Nu är Ann Lantz avdelningsföreståndare med ansvar för 80 personer; forskare, lärare och doktorander. Därmed ingår hon automatiskt i skolans ledningsgrupp.
– Mina egna erfarenheter har gjort att jag är ganska försiktig när jag delegerar olika uppdrag till medarbetare på väg att göra karriär. Jag vill inte fråga för tidigt, åtminstone inte om tyngre uppdrag, de måste hinna meritera sig forskningsmässigt och pedagogiskt. Men grundproblemet kommer vi inte åt förrän vi får fler kvinnliga professorer. Vi måste vara fler för att orka med arbetsuppgifterna.
Att kvinnor inom akademin lägger ned mer tid på annat än undervisning och forskning än vad männen gör, speciellt expert- och förtroendeuppdrag, bekräftas i en arbetstidsrapport från dåvarande Högskoleverket (år 2010). "Särskilt tidskrävande är denna arbetsuppgift för kvinnliga professorer. En sannolik förklaring är att de förhållandevis få kvinnorna belastas mer än männen för att få till stånd en jämn könsfördelning i styrelser, nämnder och andra beslutande och beredande organ".

Sheila Galt, Chalmers, biträdande professor i tillämpad elektromagnetik och viceprefekt för grundutbildningen vid institutionen för mikroteknologi och nanovetenskap, känner igen sig i bilden.
– Det är lätt att bli överutnyttjad. Jag har deltagit i olika råd, kommittéer och beredningar under min karriär. Det tar helt klart tid från den egna verksamheten. Jag har ofta sagt ja till uppdrag för jag ser det som en förmån att kunnaUniversitetsläraren 2/2013 11 påverka systemet inifrån. Men så har jag gått in i väggen också, för drygt tio år sedan, och jag upplever att andra kolleger är på väg att göra det. Det är naturligtvis komplext och i efterhand svårt att ta reda på varför. Det är väl summan av kardemumman, det blir till slut ohållbart.
Sheila Galt är inte verksam som forskande professor längre utan arbetar bland annat med coachning av undervisande personal och med skolsamverkan.
– Jag är mycket nöjd med mina arbetsuppgifter i dag, som när vi möter omvärlden i form av skolungdomar. Att det är en kvinnlig professor som tar emot tror jag ger större trovärdighet åt att vi är ett universitet som är till för båda könen. Vi vill ju inte att ungdomar ska avskräckas av det faktum att här råder mansdominans.

Sophia Hober är KTH-fakultetens dekanus samt professor i molekylär bioteknologi på Skolan för bioteknologi. Hon tar upp något som hon kallar "irriterande frågor":
– Som professor har jag blivit tillfrågad att sitta i betygsnämnder inom fält som inte är mitt eget, vilket jag påpekat. Ja, vi vet, har man svarat, men vi behöver en kvinna. Det är uppdrag man bör tacka nej till.
Hon minns också reaktionen när hon kom som representant till sin första beredningsgrupp. "Så bra", skojade en insiktsfull, manlig kollega, "nu hamnar du i alla grupper och jag slipper lite konkurrens inom forskningen". Det gäller att se om sitt eget hus och producera vetenskap också, betonar Sophia Hober.
– Det är roligt att bli tillfrågad och intressant och viktigt att vara med. Men jag har varit noga med att bara säga ja till uppdrag där jag känner att det jag bidrar med betyder någonting, annars är det lätt att snabbt bli utmattad. Om man känner att man hamnar i ett sammanhang endast som galjonsfigur och inte för sina kunskaper, ska man säga nej.
Som dekanus sätter hon ihop olika kommittéer och ser problemet med få kvinnor. Vid sakkunniggranskning ska jämn könsfördelning råda men det målet når inte KTH alltid upp till. Att ändra regelverket är ingen lösning, som hon ser det.
– Vi behöver kvinnor i olika nämnder och kommittéer, de kan ge andra perspektiv än den gamla vanliga kulturen. Men vi måste se till att inte kvinnor stoppar halvvägs. Vi har för få kvinnor redan på studentnivå och direkt efter doktorsexamen tappar vi tyvärr många.
På Stockholms universitet är Gunilla Svensson, som professor i meteorologi vid meteorologiska institutionen, en av få kvinnor inom sitt område. Även hon får många, många förfrågningar om att sitta med i betygsnämnder och annat.
– Jag är väldigt noga med vad jag väljer och försöker väga in olika aspekter så att inte totala mängden blir för stor. Jag har absolut känt att jag tagit på mig för mycket ibland, det tar mer tid än jag tänkt mig. Men man lär sig. Jag säger aldrig ja direkt per telefon. Jag behöver först fundera på om jag verkligen har tiden eller om det kommer att hindra min egen karriär.
Både på Chalmers och KTH har man börjat se över hur olika uppdrag för det gemensamma ska kunna ge mer utdelning. Sheila Galt på Chalmers är med i en arbetsgrupp som diskuterar en ledarskapsportfölj, på samma sätt som man tidigare infört en pedagogisk portfölj. Att dokumentera sitt engagemang i extra aktiviteter skulle kunna användas vid befordran och i lönesamtal.
– Det låter utmärkt, säger Git Claesson Pipping, SULF:s förbundsdirektör. Det handlar om mycket viktiga arbetsuppgifter utan vilka universiteten inte skulle fungera. Problemet med överbelastade kvinnliga professorer kommer dock att kvarstå så länge vi inte får upp andelen kvinnor.
– Lärosätena borde underlätta och ge stöd för kvinnor att göra den sista meriteringen, för det tar fortfarande längre tid för kvinnor att bli professorer. Det lär knappast påskynda utvecklingen att ta bort rätten till prövning för befordran, vilket flera lärosäten gjort, säger Git Claesson Pipping.
Jämställda villkor inom universitet och högskola är en strategisk framtidsfråga för Sveriges ställning som forskningsnation, det handlar om både rättvisa och kvalitet, som regeringen skrev i höstens forskningsproposition.

ANNIKA ENGSTRÖM