Den nya svenska modellen

Gästkrönika av Göran Arrius, ordförande i Saco.

Det drar ihop sig till avtalsrörelse igen och även om jag och tjänstemännen på Sacos centrala kansli inte förhandlar kan det vara på sin plats att beskriva hur jag ser på hur lönebildningen bör ske i den nya svenska modellen.
Det är produktiviteten som är viktigast för att höja lönerna. Att arbetskraften och det kapital som sätts in i form av kompetensutveckling, bättre datorer, andra hjälpmedel och maskiner används mer effektivt är själva förutsättningen för konkurrenskraft, tillväxt och ökat välstånd.
Kloka lönesystem kan bidra till ökad produktivitet. Lönesättningen kan uppmuntra goda resultat och bidra till att rätt person hamnar på rätt plats.
Vi som är lite äldre kommer ihåg hur det spårade ur på 1970-talet och fortsatte under 1980-talet. Trots höga löneökningar blev det bara luft kvar i lönekuverten. Sveriges konkurrenskraft försvagades och upprepade devalveringar gjorde svenskarna fattigare.
1990-talskrisen gav en nödvändig tillnyktring. Rehnbergöverenskommelsen gjorde rent hus med de inflationsdrivande klausulerna i avtalen. Mottot blev istället decentralisering. Avtalsutrymmet skulle fördelas ute på företag och förvaltningar. Lönen skulle sättas nära verksamheten.
Det är en klok och rimlig princip, som Sacoförbunden länge bejakat. Den individuella lönesättningen är numera ett viktigt inslag i den nya svenska modellen. Sacos forskning visar hur kvinnor tjänat relativt män på lönesamtalen. Chefen har tvingats värdera kvinnor som inte gjort så stort väsen av sig som en del män brukar göra.
Men den nya modellen ställer också nya krav. Kärnan är lönesamtalet. För att det ska fungera måste ledningen och facket vara överens om en process som fungerar väl. Såväl chefen som medarbetaren ska vara väl förberedd och chefen måste ha mandat att göra lönesamtalet meningsfullt. Cheferna får heller inte ha alltför många underställda för att processen ska fungera.
Det har på sina håll funnits en rädsla för att fackföreningarna skulle försvagas av individualiseringen. Det är inte min erfarenhet. Förtroendevalda och ombudsmännen blir mer rådgivare än förhandlare, men är inte mindre viktiga för det. För Sacos del är det mest påtagliga uttrycket att vi sedan ett antal år stärker förbundens medlemmars underlag i lönesamtalen genom Saco lönesök. Där kan var och en jämföra sin egen lön med andras i Sacos hela lönedatabas.
Antagligen är lönesamtalens ökade betydelse en förklaring till den starka och ihållande produktivitetsutveckling som inneburit att de svenska reallönerna ökat ganska kraftigt de senaste 20 åren. Sverige har fortfarande en av de mest sammanpressade lönestrukturerna i världen. Löneklyftorna är små jämfört med de allra flesta andra länder. Ny statistik visar att Sverige har den i särklass lägsta andelen lågavlönade i världen. Mot den bakgrunden är ökad lönespridning där den som har utbildning och tar ansvar får bättre betalt inget problem.
Var sak har sin tid. Den centraliserade fördelningen av lönerna fungerade när många arbeten var standardiserade och medarbetarna utbytbara mot varandra. I dag ställer alltfler arbeten allt större krav på den enskilde medarbetarens kompetens och förmåga att lösa olika problem åt uppdragsgivarna, vare sig det handlar om skräddarsydda produkter i industrin eller människor med stora behov inom omsorgen, vården eller utbildningen. Därmed blir individens insatser för det samlade resultatet allt viktigare att värdera och uppmuntra.
Inför årets avtalsrörelse är det därför förutsättningarna för den nya processen i lönebildningen som måste vårdas. Den nya svenska modellen för lönebildningen måste sätta samspelet mellan kompetens, resultat, ansvar och lönesättning i fokus. Det är förutsättningen för att trygga landets framtida välstånd och förutsättningarna för ett gott liv för alla invånare.

GÖRAN ARRIUS
Ordförande i Saco


Kategorier: Arkiv