Utvärdera brittiska systemet först!

Det är bara att instämma med inlägget: ”Bevare oss för det brittiska utvärderingseländet” (Gustaf Arrhenius, Per Dannefjord, Olle Häggström, Mattias Marklund, Ann-Marie Pendrill, Universitetsläraren nr 18/2012). Jag har tillbringat hösten som gästforskare vid ett brittiskt universitet, ett på många sätt förträffligt lärosäte med starka (samhällsvetenskapliga) forskare. Desto mer beklämmande att inifrån se hur miljön håller på att malas ner av effekterna av det brittiska systemet för styrning av högre utbildning och forskning – ett system som Sverige närmar sig steg för steg. Effekterna av marknadifiering och införande av New Public Management-inspirerade styrformer är universitetsledningar som talar om studenter som kunder, utvecklar strategier för att komma väl ut på rankningslistor och satsar stora resurser på marknadsföring för att kunna konkurrera på studentmarknaden. Lärosätena har tvingats expandera på marknadsföringssidan och på administrationen – snarare än på att satsa resurserna på undervisning och forskning. De ständiga utvärderingarna av forskningen gör forskarna pressade och stressade, många tycks utveckla ett slags närsynt tunnelseende (antagligen som överlevnadsstrategi) och just ingen jag träffade gav uttryck för någon arbetsglädje. För att inte tala om transaktionskostnaderna i detta system – först ska forskarna lägga arbetstid på att rapportera sina publikationer till sina institutions- och universitetsledningar, andra forskare på lärosätet ska läsa deras publikationer vilka sedan ska sändas till centralt tillsatta utvärderare som ska läsa dem och sedan ska administratörer lägga bedömningen till grund för resursfördelning. Hela systemet bygger dessutom på en gigantisk byråkrati. Tänk om denna arbetstid och dessa resurser istället lagts på undervisning, forskning och författande av vetenskapliga arbeten. Det riktigt allvarliga medutvärderingssamhället (audit society-logiken) är dock att utvärderingarna leder till att det som mäts lätt blir målet för verksamheten – med risken att allt som görs är det som utvärderas. Med andra ord förskjuts målet från att skapa en miljö för högkvalitativ forskning och undervisning till att komma väl ut i utvärderingssystemet. Vissa sidor av den akademiska verksamheten mäts inte i utvärderingar och hamnar lätt på undantag – som den kollegiala sidan. Och vissa kollegiala trotjänare som fortsatt försvarar dessa värden får se sin plats i den interna hierarkin dala och blir dessutom en belastning för institutionen eftersom deras insatser inte betalar sig i utvärderingen. Men utan en kollegial miljö där delat ansvar och vardagliga samtal och idéutbyten är naturliga inslag i verksamheten kan knappast stark forskning växa och frodas på sikt. Och vilka ska skola in den nya generationens toppforskare? De forskare som idag är starka har ju ofta utvecklat sina förmågor i ett annat, friare system. De utvärderade styrs av utvärderingen snarare än verksamhetens egentliga mål och syfte och det går dessutom att manipulera utvärderingar. Det är i utvärderingssamhället bättre att publicera fem artiklar med i stort sett samma innehåll än att sätta igång med nya våghalsiga – och potenbanbrytande – projekt. En verklig avart är de internationella ”citeringsklubbar” där forskarlag gör upp om att citera varandra. Mätandet och utvärderandet är ritualer – men inga oförargliga sådana utan med en lång rad negativa sidoeffekter. Utvärderingarna påverkar de utvärderade ända in i själen och de perverterar verksamhetens mål. Granskningssamhället vilar dessutom på en osund misstänksamhet där forskare förutsätts vara opålitliga, lata och några som måste kontrolleras och hållas i kort tygel när istället allt tyder på att självständighet och frihet (inom rimliga gränser) är nyckeln till framgångsrik forskning. Ingen kan försvara lågkvalitativ forskning men ingen som har sett det brittiska systemet inifrån – eller för den delen det svenska – kan väl heller på allvar tro att det som mäts bara är vetenskaplig kvalitet. Här finns ju faktiskt ett fullskaleexperiment att lära av – om nu Utbildningsdepartementet och utbildningsministern tror så mycket på utvärderingar – varför inte utvärdera det brittiska systemet grundligt innan Sverige tar ytterligare steg i den riktningen? KERSTIN JACOBSSON Professor i sociologi Södertörns högskola