HSV underkänner bra utbildningar

Sinnebilden för kvalitet i högre utbildning bör vara alla de studenter som strömmar ut från våra utbildningar, stolta över vad de har klarat av och väl förberedda för att ta ett kvalificerat ansvar i livet – både i arbetslivet och i samhällslivet. De är våra levande resultat. Det är viktigt att kvaliteten i vad de lärt sig följs upp. Men det måste ske med metoder som är väl utprovade och medverkar till att bygga upp den kvalitet som eftersträvas. Det får inte ske med felaktiga metoder som på ett otillräckligt underlag underkänner även bra utbildningar och bryter ner förtroendet för svensk högre utbildning. Tyvärr är det vad som händer nu. Och det är särskilt gränsöverskridande, innovativa och brett rekryterande utbildningar som drabbas. Redan när den första omgången gav upphov till 27% underkända examina skulle någon i ansvarig ställning slagit till bromsen och börjat ställa frågor: Är detta rimligt? Har Sverige en så dålig utbildningskvalitet att det är nyttigt för oss att stå med byxorna nere i den internationella konkurrensen? Svaret är nej. Kvalitetssystemets metod är felkonstruerad. Det gick att förutsäga att systemet skulle slå både hårt och fel, vilket rapporten Koloss på lerfötter från 2011 också förutspådde. Konsekvenserna av en underkänd examen är omedelbara och irreversibla. Samma dag omdömet publiceras kan man på studera.nu läsa att examen har bristande kvalitet – insufficient quality. Detta påverkar inte bara sökande. Omdömet förstör värdet av examen för de som nyligen gått ut och för de som befinner sig i utbildningen. För en internationell masterutbildning med betalande studenter från många länder �r detta en katastrof. Förtroende raseras snabbt. Tio till femton års utvecklingsarbete kan spolieras. Enskilda studenter kan få sina liv förstörda. Med sådana konsekvenser framstår det som ett hån att utbildningen kan bli av med stämpeln efter ett år genom att lämna in tre sidor åtgärder till Högskoleverket. Men skadan är redan skedd. Och det värsta är att bedömningen kan vara både orättvis och grundlös. Idag är en fjärdedel av de granskade examina underkända. Bland dessa finns sannolikt även utbildningar med bristande kvalitet. Men vi som undertecknar detta har arbetat åtskilliga decennier i högre utbildning och vår uppfattning är att andelen underkända är absurd. Om Högskoleverket framhärdar i att detta är ett rimligt utfall bör verkets efterföljare och regeringen snabbt börja ta hand om den djupa kvalitetskris för svensk högre utbildning man nu tillsammans avslöjat. Vår bedömning är att många inblandade redan har insett att detta resultat är felaktigt. Men det är pinsamt när stora resurser och åtskillig prestige redan har satsats, så det gäller att hålla masken och bara medge lite metodproblem här och där. Och att ständigt upprepa – ingen rök utan eld – nog är det något problem med de som får underkänt ändå! Men det är en felaktig metod som skapar krisen: 1) Examensmålen är komplext formulerade och omfattar hela kompetensen vid examen. De examineras inte. Ändå används de som kriterier för att avläsa kvaliteten i examensarbeten. Arbeten som helt i enlighet med lag och förordning är utformade för att visa uppfyllelsen av lokala och varierande mål inom en del av utbildningen. Det här är metodiskt oanständigt och bör självklart leda till att en hög andel av målen inte uppfylls. Egentligen är det mest märkliga att inte alla uppsatser blir underkända. 2) Systemet lurar bedömarna att använda examensmålen på ett sätt som strider mot den europeiska läroplansreformen. Vi som dagligen arbetar med kursutveckling kan bara konstatera att flera års arbete för att skapa förtroende för en mål- och kriteriebaserad bedömning och betygssättning i högre utbildning nu har underminerats. 3) Enligt Högskoleverkets officiella metodbeskrivning ska självvärderingarna visa en bredare och mer fullständig bild av resultaten. Nu gör de inte det. Reglering och arkivering av prov och bedömning i svensk högre utbildning gör att det är en mer eller mindre omöjlig uppgift att redovisa resultat på ett sådant sätt som krävs för en säker bedömning. Leder då frånvaron av tillräckligt valida redovisningar till att man omprövar systemet när det visar sig att ett av de två avgörande underlagen inte går att använda? Nej, man låtsas som ingenting och gömmer undan detta faktum i bedömarrapporterna. 4) Därför vilar omdömet nästan helt på examensarbetena. Det blir främst ”vetenskapligheten” som bedöms. Det är mycket ovanligt att studenter anser att examensarbetet ger en rättvisande bild av helheten i hans eller hennes kompetens vid examen. Särskilt inte i relation till arbetslivet. Men studenternas roll i det nya kvalitetssystemet begränsas tragiskt nog till att i huvudsak bli betraktade som begränsade produkter. Den aktiva studentmedverkan i kvalitetsarbetet som Sverige blivit känt för motverkas genom den alltför snäva inriktningen på resultat. Systemets konstruktion leder till en inskränkt och främst akademiskt inriktad bedömning av resultaten för hela utbildningar. Därför ligger det en djup ironi i att metodiken är uppbyggd på ett sätt som i grunden strider mot goda vetenskapliga principer. Ju mer aggressivt ett kvalitetssystem fungerar, desto högre krav måste man kunna ställa på dess metodik. Inom sjukvården skulle ett diagnostiskt system som visar sig ge upphov till en stor andel felaktiga bedömningar med allvarliga konsekvenser för patienterna stoppas omedelbart. Det här kvalitetssystemet bör läggas ner innan det åstadkommer mer skada. För det kan väl inte vara så illa att Högskoleverket och regeringen vill göra sig av med ett antal högskoleutbildningar på ett så i grunden orättvist sätt? Åsa Lindberg-Sand, Universitetslektor i Pedagogik, Lunds universitet Anders Sonesson, pedagogisk utvecklare, Lunds universitet Gudrun Edgren, Professor i medicinsk pedagogik, Lunds universitet Maja Elmgren, Universitetslektor i kemi, Uppsala universitet Ann-Sofie Henriksson, enhetschef Högskolepedagogik samt KTH Karriär Bo-Anders Jönsson, prodekanus Naturvetenskapliga fakulteten, Lunds universitet Elinor Edvardsson Stiwne, Universitetslektor i pedagogik, Linköpings universitet