Git Claesson Pipping skriver i sin ledare i Universitetsläraren nr 19/2012 om de analyser av forskningsanknytning av den högre utbildningen som gjorts inom IVAprojektet Agenda för forskning. Tyvärr får den som läser ledaren en felaktig bild av projektets slutsatser. Ledaren och Agenda för forsknings slutrapport konstaterar båda att forskningsanknytning är helt nödvändig för att högre utbildning skall vara värd namnet. Precis som Claesson Pipping skriver har vi i en analys av hur förutsättningarna för forskningsanknytning ser ut i svensk högre utbildning konstaterat att vi står långt ifrån ett tänkt ideal där all högre utbildning bedrivs av aktivt forskande disputerade lärare. Men i frågan om hur Sverige bör hantera avståndet mellan ideal och verklighet har Agenda för forskning landat i en annan slutsats än den som förs fram i ledaren. Svensk forskning behöver vässa sin internationella genomslagskraft för att försvara vår ställning som forskningsnation. Det kan därför inte vara första prioritet att fördela stora forskningsresurser helt efter den högre utbildningens dimensionering (”forskningsanknytningsresurs”), utan sedvanlig kvalitetsgranskning av forskningen. All högre utbildning bör vara anknuten till forskning, i den meningen att studenterna delges förståelse för de processer genom vilka vetenskaplig kunskap uppstår och omprövas. Detta kräver dels att högskolelärare är disputerade, dels att de ges möjlighet att verka i anslutning till aktiv forskning (och till exempel, som Claesson Pipping skriver, ges möjlighet att kontinuerligt delta i seminarier och konferenser). Det är dock ingen självklarhet att god, forskningsanknuten utbildning alltid genomförs bäst av aktivt forskande lärare. Det är hög tid att erkänna att begreppet ”god forskningsankytning” har väldigt olika innebörd för olika slags högre utbildningar. En god anledning till att ”forskningsanknytning” inte bör ses som synonymt med ”forskande lärare” är att en sådan rigid tolkning riskerar att blockera en helt nödvändig utveckling mot att premiera den goda lärarinsatsen helt på sin egen grund. Det måste bli möjligt att göra karriär inom högskolesystemet på meriter vunna genom väl genomförd undervisning. Även om det pågår lovande ansträngningar vid exempelvis Uppsala och Umeå universitet har vi långt kvar till ett sådant ideal. Vilket svenskt lärosäte kan idag skryta med att ha genomfört en aktiv rekrytering av en erkänt skicklig lektor, helt oberoende av dennes forskningsmeriter bortom disputationen? Tanken på en forskningsanknytningsresurs måste kvalificeras genom att riktas mot den slags utbildningar där den gör störst skillnad. För vissa högskoleutbildningar förändras själva kunskapsbasen kontinuerligt, drivet av akademisk forskning. För dessa områden är det helt uppenbart att god utbildning förutsätter att lärarna själva står i nära kontakt med den allra senaste forskningen. Agenda för forskning föreslår att resurser för forskning kopplas närmare till resurser för utbildning för vissa utvalda högskoleutbildningar, med villkor att Universitetskanslersämbetets granskning av utbildningskvalitet samtidigt också bör utvecklas mot att ställa högre krav på forskningsaktivitet bland högskolelärare som undervisar i dessa ämnen. Den som är intresserad av frågan om hur vi redan inom ramarna för de resurser vi har idag kan stärka forskningsanknyningen i svensk högre utbildning hittar fler resonemang och resultat i de rapporter på detta tema som tagits fram i projektet Agenda för forskning (se www. iva.se/Agendaforforskning, delstudie om forskninganknytning). Jag ser fram emot en fortsatt livaktig diskussion.
ANDERS BROSTRÖM Projektledare för Agenda för forskning och universitetslärare vid KTH IVA och
SULF har inte samma uppfattning Anders Broström har alldeles rätt: IVA och SULF har inte riktigt samma uppfattning om forskningsanknytningen. Vi är ense om att forskningsanknytning är viktigt, och om att den ser olika ut inom olika områden. Det är väl närmast banalt att konstatera att en adjunkt som undervisar i redovisning är vetenskapligt aktiv på ett annat sätt än en professor i kärnfysik? Men likväl måste båda vara vetenskapligt aktiva. En skillnad är att Anders Broström väljer att se vetenskaplig aktivitet enbart som produktion av rön. Det är ett olyckligt synsätt eftersom det bara är en del av det som krävs för att vetenskapen ska bli vetenskap. Vetenskap blir vetenskap först när den utsatts för prövning genom att granskas av opponenter, referenter, sakkunniga, seminarie- och konferensdeltagare. Att se ”vetenskap” som bara det som föregår den processen är att skära bort halva verksamheten. En annan skillnad är att Anders Broström menar att forskningsanknytning bara är till för att se till att utbildningen innehåller den absolut färskaste kunskapen. Men forskningsanknytning handlar också om det vetenskapliga förhållningssättet, om kritiskt tänkande, om att faktiskt odla upp och vidmakthålla de generiska kompetenserna och kunna sätta egna erfarenheter och beprövad erfarenhet i relation till vetenskapen. En tredje skillnad är att jag eller SULF aldrig skulle uttala oss, som representanter för IVA gjort i andra sammanhang, om vilka ämnen som är särskilt i behov av eller inte behöver forskningsanknytning i form av forskande lärare. Ett sådant uttalande baseras självklart på den vetenskapsgren man själv känner bäst: det är ju där man bäst vet hur sambandet ser ut.
GIT CLAESSON PIPPING Förbundsdirektör i SULF
