Sverker Sörlin, författare och professor i miljöhistoria vid KTH, menade att denna SULF-kongress var ett särdeles lämpligt forum för den frågeställningen, med tanke på kongresstemat: Från kall till profession.
Han inledde med att tala om att det är forskning som betraktas som "kallet", det heliga, medan det andra, undervisningen, är "plikten".
Sörlin tog vidare avstamp i jämförande betraktelser från 1900-talets första decennium, då filosofen och matematikern Bertrand Russell (Nobelpristagare i litteratur 1950) konstaterar att han åstadkommit 7 000 sidor i arbetet med "en mycket stor bok som ingen kommer att läsa", Principia Mathematica.
– Säkert fick han rätt i att inte många har läst den, men med boken lades grunden till datorernas mjukvara.
Ett annat namn är Ernest Walton (Nobelpristagare i fysik 1951) som klev av tåget i Cambridge 1927, ängslig för att inte duga som student, samtidigt driven av längtan att få arbeta med en annan Ernest, nämligen Rutherford (Nobelpristagare i kemi 1908).
En av Sörlins poänger var att varken Russell eller Walton tänkte på pengar, priser eller andra framgångsmätare.
– Och idag finns det fortfarande unga studenter som stiger av vid en station, men de högsta företrädarna verkar ha glömt det. Till förmån för "i-ordet", (alltså innovation).
Och kring bland annat detta vill alltså Sörlin höra mer av "professionens röster".
– Universitet och högskolor är statens största sektor, men vår diskussion kring denna är nyckfull och inte alltid grundad på kunskap.
Ett av flera spår i hans anförande var frånvaro av eller åtminstone ointresse för att formulera ambitionsnivå för forskning och forskarutbildning.
– Nya miljarder rullar in, men forskarutbildningen visar sjunkande tendens. Men regeringen lyssnar inte, de lägger örat mot väggen och hör "innovation, innovation".
En förkyld men märkbart engagerad Sverker Sörlin fortsatte med att beskriva autonomireformen som otillräcklig och politiken för de regionala högskolorna som obefintlig.
– Jag är visst på kritikhumör, men det här handlar ju inte bara om oss, utan om hela samhällets framtid.
– Insatser i form av forskningsresurser till medicin, teknik och life science är välkomna och nödvändiga, men samhället som helhet måste präglas av kunskapsunderbyggnad, välfärd, segregation, arbetsmarknad och skola är bara några exempel.
Han rekommenderade varmt det "framtidsprogram" som socialdemokraterna formulerade 1956.
– Vi borde återvända till det, inte av nostalgiska skäl, utan därför att det andas en oerhörd tillförsikt, det är en framstegens politik som formuleras.
Idag ser Sverker Sörlin en politik som "inte ger forskning och utbildning en relation till de stora utmaningarna".
Han talade om behovet av koppling mellan det ekonomiskt instrumentella, teknik-naturvetenskap-medicin och hum-sam-områdena.
– Vi ser istället en politik som inte ger utbildning och forskning en relation till de stora utmaningarna, det blir mer och mer av obalans mellan de tre kunskapsbaserna, trots rapport efter rapport om kunskapsbehov inom områden som klimat och hälsa.
– Stanford har nu fått 40 miljarder av sina finansiärer för att man ska "spela en större roll i mötet med de globala frågorna", men i Sverige har vi inte ett sådant integrerat tänkande.
Han menar att man här inte utnyttjar potentialen i samhällsvetenskap och humaniora. Tillsammans med Anders Ekström har också Sverker Sörlin givit ut boken "Alltings mått", om nödvändigheten i att inte se humaniora som ett isolerat område.
– Det finns inbäddat i andra frågor, sådant som digital teknik, energiförsörjning, klimat handlar också om värderingar.
– Vi behöver en bred belysning av detta för att kunna fatta beslut och göra överväganden, det gäller inte bara politiker, myndigheter och journalister, det gäller alla medborgare.
Han påminde om nya hybridiska forskningsområden, som medical humanities, enviromental humanities.
– Var står det om detta i forskningsproppen? Ingenstans!
Och kring bland annat detta är det inte politik Sverker Sörlin efterlyser, utan också den där "professionens röst".
– Vi gömmer oss bakom snäv kollegialitet, men blir förlägna gällande värderingar.
– Professionen borde inta debatten, att förtroende för forskningen sjunker borde inte gå oss spårlöst förbi.
– Vi kan inte bli överens om allting, men får frihet har vi under ansvar och det är ett ansvar vi måste ta, sade Sverker Sörlin.
MARIELOUISE SAMUELSSON
