Minnet av mitt första samtal med Eva Rådahl om att SULF ville anställa henne som vikarierande chefredaktör för Universitetsläraren har etsat sig fast. Året var 2001, Eva en ofta anlitad frilans, en säker och respekterad journalist. Nyhetsreporter i dagspressen under 16 år. Sedan presschef på Samhall och chefredaktör för deras tidning Arbetsliv. Där hade hon dock slutat med buller och bång. I boken Löftesfabriken skildrade hon missförhållandena på Samhall. Eva hade upptäckt sprickorna i den vackra ytan, skriande motsägelser mellan vackra visioner och en bister verklighet för de arbetshandikappade.
Elva år hade gått sedan dess. Men Eva hade inte tagit någon ny anställning utan arbetat som frilans. Jag fick veta att hon var ovillig att låta sig anställas av SULF som chefredaktör. Eva vet vad hon vill, är rätt så kärv, och integriteten är viktig. Efter tumultet kring Samhall aktade hon sig noga för att hamna i någons ledband.
Å andra sidan hade Eva som mångårig frilans blivit genuint engagerad i Universitetsläraren. Samtidigt som hon och jag resonerade förbereddes utgivningen av en ny tidning, Dagens Forskning. Initiativtagarna hade stora ambitioner och imponerande finansiering. Med tanke på forskningens betydelse var det välkommet med en motsvarighet till Dagens Industri, Dagens Medicin eller varför inte Times Higher Education Supplement. Jag tyckte att analysen av marknaden, potentiella prenumeranter och annonser kändes tunn. Likafullt var frågan hur den nya tidningen skulle påverka Universitetsläraren, som delvis finansieras med intäkter från annonser. Olyckskorporna kraxade. Hur skulle det gå?
Jag misstänker att möjligheten att få vidareutveckla Universitetsläraren fick Eva att acceptera erbjudandet att bli chefredaktör! Hennes svar gladde mig mycket. För ett förbund är en bra tidning en oskattbar tillgång. Alla medlemmar får den och ser vad förbundet arbetar med. I bästa fall är läsarna ännu fler. Så har det varit med Universitetsläraren.
Det är viktigt att chefredaktören har kunskap om och känsla för medlemmarnas arbete. Chefredaktören måste dock både vara lyhörd och lomhörd gentemot alla som pockar på uppmärksamhet. Eva har lyckats med detta, liksom att rekrytera bra journalister.
Framöver hoppas jag att tidningen ytterligare uppmärksammar effekterna av regeringens reformer ifråga om styrning och autonomi. Det finns faktiskt en hel del som tyder på att dessa främst inneburit att ansvar och arbetsuppgifter flyttats nedåt, till de producerande pedagogiska och vetenskapliga enheterna, institutioner och vad de än kallas. Däremot ser vi en maktkoncentration ifråga om besluten om ekonomi och policy. Detta är inte bra. Ansvar och befogenheter måste följas åt. Den oklara, dolda och plötsliga styrningen från regeringen upplever jag som ett orosmoln. Den innebär att den fulla potentialen i autonomin aldrig kommer att kunna utvecklas.
Men även lärosätenas oförmåga att ena sig om en linje i strategiskt viktiga angelägenheter är en synlig svaghet. Alltför ofta väntar de sig fortfarande att staten ska gripa in och ställa till rätta, typ forskarkarriärens utformning för ett år sedan. Jag känner mig rent av osäker på om universiteten har insett nödvändigheten av att bygga upp en intern organisation som kan ta hand om de viktiga och ofta svåra akademiska besluten. Motsvarande regelverk vid bra amerikanska universitetet är ofta imponerande omfattande – och ställer stora krav på det kollegiala beslutsfattandet.
Jag är övertygad om att en genomtänkt och konsekvent autonomireform skulle ha kunnat resultera i att väldig energi hade frigjorts inom den akademiska världen. Nu är risken att autonomin inte bara blir en halvmesyr, utan – som inträffar då och då enligt Universitetslärarens pressgranne i Grönköping – en helmesyr!
