Det mobila lärandet är inte svaret på allt

I Universitetsläraren nr 18/2012 presenterades den amerikanske litteraturforskaren William Rankin, som uppmärksammats internationellt för sitt arbete med att bryta den traditionella undervisningens isolering från det mobila online-samhället. Rankins bild av smarta telefoner som plattformen för studenternas framtida lärande behöver emellertid nyanseras. Mobiltelefoner och sociala medier rymmer en enorm potential. De möjliggör gränslös kommunikation och kan användas för att frigöra nya horisonter för social och politisk förändring (jfr den arabiska våren). Men de pedagogiska implikationerna är tvetydiga. Den nya tekniken kan utan tvivel göra undervisningen mer flexibel och nå fler människor. Men den som är ständigt uppkopplad mot nätet och gör s.k. Multi-tasking till en vana riskerar också dramatiska förändringar i hjärnan. Enligt nobelpristagaren Eric Kandel (refererad av Mats Holm i GP 7/10 2012) tenderar djupinlärningen att stängas av och kvar blir ett ytligt korttidsminne som inte kan integrera djupare sammanhang. Den som ofta bollar mellan olika uppgifter, som att läsa en bok samtidigt som man håller koll på Twitter och svarar på ett mejl, tycks få allt svårare att växla tillbaka från ”arbetsminne” till djupinlärning, även när mobilen eller datorn stängts av. Det hjärnområde som styr förmåga till läsning, språk, minne och kunskapstillämpning blir mindre aktivt till förmån för områden för snabbt beslutsfattande och enklare informationsbearbetning. Ett problem är att varaktiga kunskaper, som kräver medveten koncentration, kan fylla ut långtidsminnet i närapå det oändliga, medan korttidsminnet snabbt hotas av överbelastning. Blotta förekomsten av hyperlänkar i en text, som med ett fint ord indikerar kunskapens ”interaktivitet”, försämrar läsförståelsen. Om detta talar inte Rankin. Han uttrycker istället djup oro för den klyfta som vidgas mellan studenternas vardag, som ständigt uppkopplade, och den arkaiska klassrumsundervisningen. Måhända går det postindustriella arbetslivet mot mer nätverkande, tillgänglighet och Multi-tasking. Samtidigt finns biologiska gränser för vad människor klarar. Pauser och variation av fysiska/intellektuella aktiviteter behövs för kreativitet och produktivitet utan att vi ska riskera utmattningsdepression. Rankin hämtar sitt studentideal från den uppkopplade och ständigt informationsdelande tonåringen. Men ett konstant googlande, uppdaterande, delande, ”gillande” och prestationsinriktat digitalt livsmaximerande kan få ett högt pris. Alltfler svenska ungdomar uppger att de lider av ångest, oro och sömnsvårigheter. Vissa av dem har redan drabbats av Torkel Klingbergs ”översvämmade hjärna”. Är det universitetens uppgift att ge nya generationer studenter ännu en arena för att med mobilen hålla koll på ”allt” och försöka se och synas ”överallt”? Särskilt bland pojkar försämras läsförståelsen. Det är inte självklart att den förbättras av mindre lärobok och mer Youtube. På Mikael Elias gymnasium i Göteborg har man tillmötesgått elevernas enträgna krav att bli ”underhållna” i skolan och mer eller mindre avskaffat läroböcker till förmån för klipp och dokumentärer på Youtube eller DVD. Med risk för att infantilisera närapå vuxna människor kan en analogi göras mellan lärare och förälder. En förälders ansvar är att vara lyhörd inför sitt barns behov, men inte försöka uppfylla alla dess önskningar. Barn behöver också gränser. Universiteten kan även i fortsättningen försöka skapa förutsättningar för eftertanke och koncentrerad reflektion! För att assimilera information, paketerad av någon utomstående, till en personlig kunskap som integreras i ett sammanhang man förhåller sig kritisk till, måste man aktivera sina fysiska förmågor och anstränga sig att göra saker aktivt, dvs. överskrida motstånd (se t.ex. S-E Liedman). Den passiva underhållningen, som jag tror ökar med det mobila lärandet, erbjuder inget jämförbart motstånd, vilket är själva betingelsen för en djupare kunskapsbildning. Genom att reducera ”motstånden” gör läraren studenten en björntjänst. Jag vill med detta inte bannlysa den nya tekniken i undervisningen, däremot efterlysa en större eftertänksamhet kring dess möjligheter – och begränsningar. Frågan är om inte Rankins tes, att metoderna för undervisning radikalt måste ändras för att svara mot den digitala teknikens inverkan på informationsbegreppet, vilar på en felaktig premiss. Han hävdar att klassrumsbaserad undervisning är intimt länkad med den förlegade boktryckarkonsten. Men stämmer detta? Står den förra verkligen och faller med en specifik medieteknologi? Som lektor i medeltidslitteratur vet nog Rankin väl att föreläsningen (”läsa före”) redan institutionaliserades i de tidigaste medeltidsuniversiteten. Långt tidigare ”föreläste” Aristoteles på Lyceum. ”Skolan”, så som vi känner den, är förmodligen lika gammal som skriften. Faran med att se dagens undervisningsmetoder som en överbyggnad till en övergående medieteknologi är att vi riskerar slänga ut barnet med badvattnet. Det finns kanske en anledning till att den muntliga kunskapsdialogen överlevt i tusentals år? Tänk om ett djupgående lärande, även i dagens ITsamhälle, gynnas av att ibland våga vara närvarande i lärandesituationen, istället för att konstant försöka vara överallt och ingenstans, pliktskyldigt uppkopplad, med den förrädiskt distraherande tron att gräset alltid är grönare på andra sidan hyperlänken eller QR-koden? Kristian Petrov, forskare i idéhistoria, Södertörns högskola