DET ÄR PARADOXALT att samtidigt som ansvariga politiker värnar om universitetens autonomi hotas universitetslärarnas autonomi allt mer.
Att den enskilda forskarens frihet hotas har tidigare uppmärksammats, men i antologin beskrivs nu orsaker till och konsekvenser av urholkningen av lärarnas autonomi. Konsekvenser som utgör ett hot mot kvaliteten i den högre utbildningen. Min förhoppning är att boken kommer att leda till fördjupad debatt, inte minst för att den uppmanar till självkritik hos enskilda universitetslärare, hos ansvariga kollegiala organ och hos högskoleledningar.
Författarna kommer från olika discipliner och lärosäten, två traditionella universitet och två högskolor. Samtliga tar dock sin utgångspunkt i den så kallade Humboldttraditionen och i hur denna grundbult för den högre utbildningen hotas av den nuvarande politiska, organisatoriska och pedagogiska utvecklingen.
Tre trender identifieras, alla förödande för det kritiska bildningsidealet:
1. Den tilltagande marknadifi eringen och byråkratiseringen på organisatorisk nivå,
2. som påverkar det intellektuella arbetets förutsättningar och de sociala relationerna,
3. därtill har högskolan formats till ett partiskpolitiskt slagfält, dels utifrån genom "politisk korrekthet", dels inifrån genom allehanda postmodernistiska idériktningar.
Tre bidrag rör den organisatoriska nivån, där de utbildningspolitiska målen och pedagogiska rönen formuleras. Bolognaprocessens fokus på studentcentrerat lärande, transparens och mätbarhet har enligt idéhistorikern Ola Fransson inskränkt lärarens autonomi. Studenten har samtidigt reducerats till "kund" och ska utbildas till "anställningsbarhet". Filosofen Sharon Rider hävdar i en grundlig genomgång av de idémässiga grunderna för Bolognaprocessen att det klassiska bildningsidealet helt undergrävs. Medan lärarens frihet inskränks till att "slaviskt följa, av andra bestämda, lärandemål", tycks systemet "uppbyggt för att studenten ska tänka så lite själv och så osjälvständigt som möjligt". Företagsekonomen Mats Alvesson menar att politikerna ser den högre utbildningen som en instrumentell lösning på en mängd andra samhälleliga problem som arbetslöshet, ojämlikhet och regional utveckling.
Bolognaprocessen anses ha påverkat själva det akademiska arbetet och i grunden förändrat relationen mellan läraren och studenten. Socialantropologen Torbjörn Friberg beskriver hur nya pedagogiska rön, via högskolepedagogiska kurser, tillskriver studenten en offeridentitet. Ekonomhistorikern David Ankarloo hävdar med Marx terminologi att varken studenten eller läraren längre upplever det akademiska arbetet som "ett inre, essentiellt behov". Studenten omformas till en "investerare i humankapital", ett marknadsekonomiskt subjekt, som "ekonomiserar" med tid och "prutar" med kunskapen. Enligt historikern Ylva Hasselberg har kunskapen som förmedlas till studenterna styckats upp, förpackats och standardiserats, gjorts mätbar och utvärderingsbar. Därmed hotas dels lärarnas relation till arbetet och dess egenvärde, dels eroderas grunden för relationen mellan läraren och studenten.
Både externa och interna intressen sägs ytterligare ha urholkat lärarens autonomi. Litteraturvetaren Michel Gustavsson ger två exempel på hur reduktionistiska idéer har anammats, dels den akademiska feminismens intåg, särskilt inom litteraturvetenskapen, dels hur pedagogiska och didaktiska dekret fått fortfäste inom lärarutbildningen på bekostnad av ämneslärarnas professionella kunskap. Socialantropologen Steven Sampson skildrar hur frågan om genuscertifi ering hanterats vid tre universitet.
Jag instämmer i tidigare utbildningsministern Bengt Göranssons efterord: ".. är det en förutsättning för den högre utbildningens framgång att den kan bevara sitt oberoende – den ska inte inställsamt leverera begärda varor, vare sig de är forskningsresultat eller utbildade människor, den måste prestera det icke begärda eller önskade." Men hur kan vi nå dit med dagens politiska och akademiska målbilder?
ANN FRITZELL
