Projektet som inleddes våren 2010 har haft som ambition att "identifiera frågor och lösningar som leder till att de offentliga forskningsresurserna får bästa möjliga verkan".
Under ledning av en styrgrupp på ursprungligen femton personer, majoriteten hämtade från forskningsråd och stiftelser, har man, innan det var dags för slutrapport, publicerat delstudier och arrangerat seminarier, öppna och slutna hearings.
Mängden synpunkter, erfarenheter och faktaunderlag som nu kondenserats till slutrapport innebär bredd, men givetvis också motstridiga uppfattningar och stor medvetenhet om målkonflikter.
– Den forskningspolitiska diskussionen är livlig, det finns mycket förutsägbara åsikter, men vi vill gjuta nytt liv i den övergripande diskussionen, sade Arne Wittlöv. styrgruppsordförande, under det seminarium där han tillsammans med projektledaren Anders Broström presenterade och redovisade rapporten.
Invändningarna mot forskningspropositioner återfinns i det rapportkapitel som fått rubriken "Att organisera en politik för forskning".
Det är närmare bestämt forskningspolitikens "totala fokusering" på propositioner med fyraårsintervall som man anser bör brytas. Detta bland annat genom en längre finansieringsperiod, mer synkroniserad med EU:s ramprogram och Horizon 2020 än med politikens mandatperioder.
Gällande "innehållet i sak" bör forskningspolitikens tidshorisont vara tio år eller längre.
En annan av rapportens aspekter på forskningspolitiken är att man vill se "stöd från en väl utvecklad analysfunktion".
– Vi tycker det är en gåta att det inte finns något motsvarande finanspolitiska rådet för forskning, sade Arne Wittlöw.
Inbjuden talare var utbildningsminister Jan Björklund som dock inte behövde kommentera förslaget om glesare forskningspropositioner och tioårsperspektiv på politiken.
Istället blev det ett anförande som styckevis kunde kännas igen från flera av de presentationer av regeringens forskningsproposition som gjorts under hösten, exempelvis om Sverige som undantag, det enda landet i Europa som förmår öka sin forskningsbudget.
Han talade också om hur regeringen inför propositionen varit "oerhört uppvaktad av särintressen förklädda till allmänintressen", dock har inte grundforskningens företrädare märkts bland intresselobbyisterna.
– Om man skulle följa förslagen skulle vi lägga ned grundforskningen. Om man lyssnar på dem som ropar högst skulle det inte bli någon grundforskning alls.
"Innovation" har däremot varit frekvent i de så kallade inspelen, Björklund påminde ännu en gång om att Sverige är främst bland EU-länderna och fyra i världen.
– Innovation är ett viktigt perspektiv, men man får inte tro att det är det enda.
Ministern kommenterade vidare Agenda för forskning genom att uttrycka belåtenhet över att "det inte bara handlar om ingenjörsvetenskap". Detta bland annat relaterat till projektets utgångspunkt i för forskningen "grundläggande samhällsuppgifter", där den första är att "forskningen skapar kulturella och bildningsmässiga värden i samhället".
– Hum-samforskningen är central för vår förståelse av omvärlden, även om det inte är forskning som ger exportintäkter.
Jan Björklund väckte också viss nyfikenhet på vem eller vilka kolleger han avsåg när han talade om det beklämmande i att det finns politiker som öppet deklarerar att de aldrig läser skönlitteratur.
I den efterföljande paneldebatten uttryckte sig även Kåre Bremer, rektor vid Stockholms universitet, positivt om att Agenda för forskning hade placerat kultur och bildning överst på listan över forskningens uppgifter.
Däremot var han tveksam till Agendaprojektets förslag till nya, prestationsrelaterade finansieringssystem.
– Jag är skeptisk eftersom det efterhand alltid sker en anpassning till sådana system.
Moa Ekbom, vice ordförande i Sveriges doktorandförening, ingick också i panelen och var den som särskilt närläst rapportens kapitel "Forskning och utbildning".
– Jag är otroligt glad att rapporten tar upp forskarutbildningen, en viktig punkt är den att man vill att fler doktorander antas genom öppna utlysningar.
Hon var också glad över att Agenda för forskning inte talar om stipendier eller utbildningsbidrag, utan istället genomgående utgår från "anställning".
Vidare tog hon tillfället i akt att problematisera det Jan Björklund sagt om behov av skattereform för att attrahera utländska forskare.
Moa Ekbom påpekade att skattenivåerna inte spelar någon roll, om man inte kan ta sig in i eller vara verksam som forskare i Sverige.
– Och det är fortfarande stora problem med visum och uppehållstillstånd.
Maria Strømme, professor i nanoteknologi vid Uppsala universitet, ägnade sig främst åt rapportens kapitel "Ett internationellt perspektiv på forskningen". Hon kom utifrån det med konkreta uppmaningar om snabbt agerande för att Sverige ska kunna behålla framgångsrika "uppstartsbolag", särskilt inom nano- och bio-teknik.
Håkan Sörman, VD för Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), talade med avstamp i kapitlet "Forskning och praktikorienterad kunskap" och efterlyste bland annat mer av evidensbaserad kunskap och utvärdering också för skolsektorn.
– Vi har exempelvis inget motsvarande SBU (Statens beredning för medicinsk utvärdering) för skolan.
Han passade också på att ge en känga till "lärarhögskolan", som, enligt lärare Sörman talat med, "forskar om oss, inte för oss".
Daniel Katzenellenbogen bidrog med vad han själv kallade "ett lite annat perspektiv" än panelen i övrigt, i sin egenskap av operativ chef vid Serendipity Innovations som skapar och driver företag baserade på forskning.
– Det viktigaste är att bygga team av forskare och entreprenörer som har olika mål och incitament.
– Forskare skapar kunskap med pengar som medel, för entreprenörerna är det tvärtom kunskapen som är ett medel att skapa pengar.
Till sist återkom Arne Wittlöw för att avsluta seminariet och den på grund av mängden aspekter ofrånkomligt spretiga diskussionen.
Han antog att det nog fanns de som undrade varför Agenda för forskning kommer med sin rapport nu, när forskningspropositionen är lagd och det alltså är för sent för "inspel".
Men publicering efter presentationen av forskningspropositionen är tvärtom i linje med den förutnämnda förslaget, att komma bort från fokuseringen på propparna. Enligt Wittlöv riskerar de att bli "en huvudkudde" att vila på i väntan på nästa propp …
– Det är nu vi tycker att det finns anledning att förlänga diskussionen.
I rapportens slutord påminner man om att de höga förväntningarna på forskning innebär att alla beslutsfattare har ett stort ansvar för framtiden.
Arne Wittlöv menade att det också gäller att ta forskningspolitisk ställning, i vardagen.
– Autonomireformen har givit möjligheterna och lagt ansvar på rektorerna att göra det.
