En samlad högskolepolitik

När detta läses har SULF:s förbundskongress antagit ett handlingsprogram för en samlad högskolepolitik. Kongressen 2010 gav förbundsstyrelsen i uppdrag att utreda huruvida det var möjligt att förena politik kring högre utbildning och forskning till en samlad högskole politik. Förbundsstyrelsen fann att så var fallet, och förbundet lägger nu fram en samlad ideologi. Tydligen ligger detta rätt i tiden: i november avslutade Ingenjörsvetenskapsakademin (IVA, artikel) sitt forskningspolitiska arbete som gått under namnet Agenda för forskning. Intressant nog finns likheter mellan IVA:s och SULF:s slutsatser. Den kanske viktigaste likheten är betoningen av utbildning på vetenskaplig grund och värdet av att universitetslärare är aktiva forskare. Som en del av Agenda för forskning har IVA låtit undersöka forskningsanknytningen i svensk högre utbildning och resultatet är bitvis skrämmande. Inte bara är andelen disputerade lärare låg inom vissa områden, det är också på sina håll ont om aktivt forskande lärare även bland de disputerade. Bristen på forskande lärare är ett resultat av ett resurstilldelningssystem som inte hänger ihop. Resurser till forskning allokeras på sådana grunder att det närmast blir svårare för miljöer med mycket grundutbildning att få resurser. Forskningsanknytningen förväntas således ske utan att resurser alls ställs till förfogande. SULF har i många år förespråkat en särskild forskningsanknytningsresurs om minst en tredjedel av per capitaersättningarna. Regeringen genomförde i samband med förra forskningspropositionen en reform som innebär att alla statliga lärosäten utom Södertörns högskola ska ha basresurser för forskning motsvarande minst 8 000 kr per helårsstudent. Men denna basresurs används inte bara för utbildningens forskningsanknytning, utan för all forskning. En rejäl omfördelning måste ske om en forskningsanknytningsresurs värd namnet ska finnas. Den forskningsanknutna utbildningen är nödvändig om svensk högskola ska vara just högskola. Kärnan i en akademisk utbildning ligger i de generiska kunskaperna, att studenterna lär sig att samla, utvärdera, använda och dela med sig av ny kunskap. Det är viktigt att studenterna får med sig inte bara aktuella ämneskunskaper inom sitt område utan också kompetensen att generera ny kunskap. Detta förutsätter att de har lärare som själva har inte bara en konstaterad egen förmåga att skapa kunskap utan också själva kontinuerligt utvecklar den förmågan. Att göra vetenskap är nämligen något mer än att bara publicera forskningsresultat. Det förutsätter ett kollegialt arbete där diskussioner, seminarier, disputationer och granskningar är en återkommande och naturlig del. Allt det här är att vara vetenskapligt aktiv. Utbytet med studenterna är en vital del i vetenskapandet och den går inte att särskilja från de andra delarna. Bra forskning och bra utbildning förutsätter varandra. Om all utbildning bedrivs av lärare som är vetenskapligt aktiva betyder det dessutom att Sverige har vetenskaplig kompetens över hela linjen, vilket möjliggör att vi kan ta till oss och använda den forskning som bedrivs i resten av världen. Och det är ytterligare ett gott skäl för en samlad högskolepolitik.