– POLITIK PÅ GLOBAL och kommunal nivå är i princip samma sak, i bägge fallen är verkligheten komplicerad och utmaningen är att ändå göra förklaringen enkel och begriplig. Därför var det roligt att anta erbjudandet om att bli utredare.
Leif Lewin, numera pensionerad professor skytteanus vid Uppsala universitet, använder ofta ord som roligt, lustfyllt och lek, om sin forskning.
Som när han talar om den nu aktuella boken "2119. The Year Global Democracy Will Be Realized" där han leker med ett tvåhundraårsperspektiv på genomförandet av global demokrati. Utgångspunkten är att det tog tvåhundra år, från upplysningstiden till första världskrigets slut och Versaillesfreden 1919, att genom föra demokratin inom nationalstaten. Alltså borde den globala rösträtten vara en realitet 2119.
Om det kan sägas vara en lekfull användning av årtal så menar Leif Lewin allvar med att global demokrati är både möjlig och angelägen.
– Det är ingen omöjlighet om man har ett tillräckligt långt perspektiv. Men idén om en globalt omfattande allmän rösträtt möter samma motstånd nu som nationell rösträtt gjorde i Sverige vid förra sekelskiftet. Tanken att den vanliga, obildade massan skulle få rösta var chockerande fram till 1900-talet.
OCH HAN VILL ha debatt om detta, främst med statsvetarkolleger som istället företräder vad han kallar påverkansprincipen och intensitetsprincipen, förenklat sammanfattat som att de som påverkas mest och de som är mest engagerade ska få bestämma.
– Jag tycker att det är felaktiga och farliga tankar som är i strid med principen om allmän och lika rösträtt.
Han är också skeptisk mot "en annan modefluga", den så kallade deliberativa demokratin:
– Det är seminariekulturen tillämpad på politiken och där passar den inte.
Han ser med andra ord en glidning i hur ordet demokrati tolkas och används, till att betyda något annat än rösträtt, rätten för det stora flertalet, folket, att tillsätta och inte minst kunna avsätta dem som styr.
– Man tolkar numera demokrati som välfärd, full sysselsättning och bra tillväxt.
– Många är numera mest intresserade av resultat, out-put, medan den allmänna rösträtten, den klassiska demokratin, är in-put.
LEIFLEWIN har hunnit förebåda sin bok med flera debattartiklar. Han skriver för att bilda opinion, "för att förändra folks sätt att tänka", och ser det som självklart att forskare ska ägna sig åt detta.
– Särskilt studenterna är starkt intresserade av internationell politik.
Hans eget intresse för andra länder och internationell politik grundlades tidigt, under uppväxten i ett Örebro som han upplevde som konformistiskt, präglat av frireligiositet, arbetarrörelse, nykterhetsrörelse och jantelag, samt mostrar som varnade för risken att bli "förläst".
Att komma till Uppsala som student innebar "en enorm skillnad" och total frihet, i kontrast mot den instängdhet han känt i Örebro. Med avbrott för ett år på UD och forskarvistelser i USA, Florens och Barcelona har han blivit kvar i Uppsala.
ENGAGEMANG i Sveriges Professorers Förening, för professorslönerna, ledde till att han valdes till SULF:s ordförande, mellan 1986 och 1990.
– Det hade inte blivit några lönehöjningar på tjugofem år, byråchefer påuniversitetsförvaltningen hade samma lön som professorerna.
Han beskriver en utveckling där "68-rörelsen hade rullat in" och menar att dåvarande utbildningsministrar (Sven Moberg och Bertil Zachrisson) höll professorerna i kylan.
– Arbetsgivarverket talade först överhuvudtaget inte med oss, vi gratulerades till att vi alls blev mottagna.
– Som fackbas verkade jag naturligtvis inte bara för professorerna, utan för hela kåren.
– Jag var inte för klasskamp utan ansåg att det som var bra för universiteten var bra för alla universitetslärare, min idé var att jag ville verka för universitetens bästa.
OCH DEN FORFARANDE högst aktuella frågan om forskningsanknytning fanns också då på SULF-agendan.
– "Rädda tredjedelen" var ett slagord. Ett lektorat skulle innebära minst en tredjedel forskning, ingen lektor skulle anställas för hundra procent undervisning.
Omvänt anser han det vara lika fel att bara ha forskningstjänster:
– Kontakten med studenter är nödvändig. Om man ser på sådana där gamla sektorsinstitut som inte har studenter och undervisning märker man hur snabbt de förfaller och förvandlas till forskningsbyråkratier.
Som SULF-ordförande reste han runt mycket till universitet och högskolor, en sektor som då befann sig i expansion.
– Jag fick nog en nyanserad syn på utbyggnaden av regionala högskolor, annars var det vanligt att gamla lärosäten och professorer satte näsan i vädret och menade att utbyggnaden var tokigt tänkt.
– Jag insåg att de stora lärosätena inte kunde svälja alla nya studenter och välkomnade därför utbyggnaden.
– Huvudsaken är att man erbjuder unga människor högre utbildning, varje studieintresserad som avspisas är ett nederlag.
– Men man fick aldrig rucka på att alla universitetslärare skulle ha forskning i tjänsten, det skulle inte bli några undervisningsfabriker.
UNDER ÅREN HAR Leif Lewin, med professuren som bas, haft en rad förtroendeuppdrag, men blev ändå "väldigt förvånad" när utbildningsministern ringde om det förutnämnda uppdraget.
Han ska alltså utreda effekterna av skolans kommunalisering, gällande studieresultat, läraryrkets villkor, löner och status samt likvärdigheten inom skolan. Erbjudandet kom lämpligt när bokprojektet var på väg att avslutas.
– Jag har sysslat mycket med utvärdering i min forskning, med att jämföra avsikter och utfall, men aldrig inom skolan.
– När skolan kommunaliserades sammanföll det med en massa andra saker, ekonomisk kris och gymnasiereform med mera. Många faktorer hänger ihop, det finns inte bara en orsak, inte bara en verkan.
– Att reda ut vad som var orsak och verkan och analysera komplexa förhållanden är vad statsvetare normalt brukar göra.
Utredningen, som ska vara färdig 1 januari 2014, ska inte presentera några förslag till ändrat huvudmannaskap för skolan utan bara beskriva ett tillstånd, vilket gör att Leif Lewin jämför med en samhällsvetenskaplig undersökning.
– Jag tycker att forskning ska vara samhällsnyttig, sedan får vi se om det förs vidare som underlag för beslut.
MARIELOUISE SAMUELSSON
