Den stora salen Drottningporten på Clarion Hotel Post är fullsatt och 650 personer skrattar gott när William Rankin pekar på kurvor över hjärnaktiviteten hos studenter som visar att den är lägst under föreläsningar och tv-tittande.
– Vill du att dina studenter ska få högre hjärnaktivitet kan du låta dem somna under lektionen. Deras hjärnor uppvisar högre aktivitet under sömn än under en föreläsning, säger han.
William Rankin är lektor i medeltidslitteratur och chef för utbildningsinnovation vid Abilene Christian University i Abilene, Texas.
Tillsammans med kollegor startade han ett projekt där varje student vid universitetet fick en smart mobil, Iphone, som plattform för mobilt lärande.
Både William Rankin och universitetet har fått en rad utmärkelser för projektet.
William Rankin har presenterat sina erfarenheter i mer än 20 länder och han har intervjuats i bland annat Wired, The Guardian, The Chronicle for Higher Education och i radio och tv.
Hans tes är att i nästan fem århundraden har våra klassrum och vår undervisning formats av boktryckarkonsten. Men genom framväxande digital teknik, ständig uppkoppling och digitala texter har vår relation till information förändrats radikalt.
Metoderna för undervisning och inlärning måste därför också förändras; undervisningen måste befria sig från klassrummet till förmån för lärande in situ, på plats i verkligheten.
VID FÖRELÄSNINGEN i Göteborg är William Rankins utgångspunkt att människan behöver kommunikation för att klara sig. Det behövs infrastruktur som länkar oss till andra människor, sociala sammanhang med andra individer och kulturell gemenskap med stora grupper av människor.
William Rankin stödjer sig på massmedieteoretikern Marshall McLuhan som hävdade att vill man veta något om framtiden ska man studera populärkulturen och han visar en rad exempel på populärkultur som möjliga förutsägelser om morgondagen.
Ett exempel är en koreansk student som på Youtube virtuost spelar Canon av Pachelbel på elgitarr och som har fått miljontals besökare.
– För att göra något sånt här för fem år sedan skulle man behövt en utrustning för hundratusentals kronor, nu bär varje student en musikstudio i fickan där de kan nå lyssnare över hela planeten, de har med sig en tryckpress med tillgång till fler läsare än någonsin under världshistorien, de har tv- och filmstudior i fickan med tillgång till fler visningar än någonsin förut. På Youtube läggs det upp 38 timmar video per minut, säger William Rankin.
Han tar ett annat exempel, antalet bilder i fotosamlingen i Library of Congress är bara en bråkdel av antalet foton i Instagram, som i sin tur bara är en bråkdel av den i Flickr som i sin tur bara är en bråkdel av alla foton i Facebook.
– Om 500 år kommer de här bilderna att vara en ovärderlig bank för kunskap om det dagliga livet i nutiden, jämför med Pompeji som kunskapskälla om livet i antiken.
YTTERLIGARE ETT exempel är Foldit, ett onlinepussel, som enligt William Rankin gjorde det möjligt att på två veckor lösa en gåta om proteinstrukturer som forskare med en superdator inte kunnat lösa på tio år.
Och han tar upp Wikipedia, där många människor tillsammans bidrar till informationen.
– Våra studenter lever ett liv som ständigt kommunicerande – ständigt uppkopplade – de delar ständigt saker med andra människor, på bloggar och på Facebook. Hela tiden. Det är vad våra studenter gör på fritiden, men det är inte vad de gör i klassrummen. Det går som en avgrund mellan studenternas vanliga liv och det de gör i klassrummen, en klyfta som vidgas alltmer.
William Rankin säger att vi av tradition undervisar studenter på enkontrollerad och isolerad plats; en föreläsningssal är konstruerad för att studenterna inte ska bli distraherade.
– Alla studenter ska göra allt på samma sätt, och enligt regler som vi inte följer i det vanliga livet. Om man i vanliga livet använder alla sina kontakter på och utanför nätet för att lösa ett problem, så får man beröm, i en undervisningssituation kallas det för fusk. Finns det någon här i salen som i sitt yrke jobbar helt ensam? Som inte kan kontakta en kollega, inte utnyttja onlineresurser? Existerar en sådan situation någonsin utanför en tenta på en kurs?
WILLIAM RANKIN betonar att studenterna inte bör formas till likformighet utan att man ska bejaka mångfald.
– Vi ska ta fram det speciella i varje student. Och för det behöver vi kommunikation och ta in världen i klassrummet.
Han berättar om en kvinnlig student vid hans universitet som träffat sexuellt utnyttjade kvinnor från Nepal och som tillsammans med en kamrat började väva enkla armband och sälja för att stödja kvinnorna. Pengarna de får in skickar de till en organisation i Nepal som hjälper de utsatta kvinnorna. Kvinnor som fått en fristad av organisationen väver fl er armband som studenterna säljer i USA. Verksamheten växer och de två studenterna behöver ta hjälp av fler och fler kamrater för att få verksamheten att fungera, studenter som studerar ekonomi, programmering, webbdesign, musikstudenter som ger stödkonserter, engelskstudenter som formulerar budskapet, och så vidare. Till slut har de två studenterna hjälpt tusentals kvinnor i Nepal.
– Tror ni de lärt sig mer på detta än på sina universitetskurser? Jag garanterar att de lärt sig mer på detta, slår William Rankin fast.
Han påpekar att de här studenternas initiativ inte är en simulering i klassrummet där svaren redan är givna och som man gör för att klara en tentamen. De två studenterna har gjort sitt lärande för sitt eget och för andras liv.
– De stora problemen i världen behöver lösas genom kommunikation, de kan inte lösas av en disciplin ensam. Vi kan inte lösa klimatfrågan som en naturvetenskaplig fråga, eller historisk eller ekonomisk, utan med alla de perspektiven tillsammans. På samma sätt som gåtan om proteinstrukturen löstes genom Foldit-pusslet.
WILLIAM RANKIN vill ta bort isoleringen från undervisningen och ersätta den med världen utanför.
– Vår värld står inför stora problem och vårt jobb är att hjälpa våra studenter, inte att lösa låtsasproblem i läroboken, utan lösa de verkliga problem som vi står inför, avslutar William Rankin.
Efter applåderna strömmar konferensdeltagarna ut i hotellets vinterträdgård där de minglar under glastaket.
PER-OLOF ELIASSON
