DET VAR BUSS 540 som körde mig från mitt Rinkeby till ett annat universum.
Bussresan skulle komma att bli så mycket mer än en geografisk rörelse från Sveriges fattigaste förort där den sorgliga statistiken vittnade om högst arbetslöshet, marginalisering, utanförskap, trångboddhet, barnfattigdom, högre sjuksiffror och kortare livslängd. En halvtimmes resa som skulle leda till en klassresa som blev passet till ett liv jag knappt
vågade drömma om.
Universitetet var ett annat universum. Ett fjärran, främmande landskap där studentkamraterna talade i termer jag knappt begrep. Lantställen, stuckaturer, golfrundor, kakelugnar, kräftskivor, skidorter och linnedukar. De hade föräldrar med visitkort som visste hur en derivata skulle lösas och hur inflation påverkar arbetslösheten i teorin. Men de visste ingenting om hur arbetslösheten känns i praktiken. De visste inte vad det innebär att växa upp med en ensamstående trebarnsmamma som jobbade på dagis på dagarna och städade på kvällarna för att få ihop till räkningarna. De visste inte vad det innebär att ha en pappa som knappt kan skriva ett begripligt vykort från världens alla hamnar. De visste inte hur fattigdomen förgiftar vardagen och hur man drygar ut yoghurten med vatten och hur man mättar magar genom att steka torrt bröd i olivolja. Men den kunskapen är inte värd några universitetspoäng.
EGENTLIGEN VILLE JAG studera juridik. Jag ville bli advokat för att försvara de svaga, skrev jag i min dagbok som översvämmades av
världsförbättrande idealism. Men syokonsulentens ord föll som en giljotin över mina högt ställda ambitioner. "Du kommer aldrig att klara svenskan", siade hon. Trots att jag läste engelska, franska, spanska, grekiska och latin på gymnasiet. Men i mina kvarter bodde inga advokater. I mina kvarter bodde inga akademiker. I mina kvarter bodde ingen som kunde bevinga mig med självkänsla och framtidstro.
Tio år efter gymnasiet stötte jag på syokonsulenten i Sturebadets exklusiva bastu. Vi satt där nakna när hon fylld av förundran utbrast: "Det gick ju bra för dig trots allt."
Svenska språket blev mitt levebröd. Det språk hon trodde skulle bli ett hinder blev min motor. Mina studier i statsvetenskap, internationella relationer och en massa annat som resulterade i 213 poäng gav mig möjligheten att skriva böcker, artiklar, manus och leda tv- och radioprogram.
SPRÅKET BLEV MITT främsta vapen tack vare universitetet. Idag när jag reser runt i landet och föreläser för ungdomar är mitt främsta budskap att de inte ska lyssna på syokonsulenter. Att de ska motbevisa alla som misstror dem. Låt dem som nervärderar er kompetens och kapacitet trigga er till storverk. Det finns ingen ljuvare drivkraft än revanschlusten.
När jag reser runt i världen hyllar jag det svenska universitetssystemet. Såna som jag hade aldrig fått chansen att studera utan studiemedel.
Med mina medhavda smörgåsar satt jag på buss 540 och kände mig som världens rikaste kvinna. Dessutom var universitetet rena barnleken med all frihet och fritid jag fick och kunde arbeta extra som hotellstäderska och dessutom kunde engagera mig ideellt i ungdomsorganisationer och antirasistiska föreningar. Så tack Stockholms universitet för bussbiljetten till ett liv jag knappt vågade drömma om.
ALEXANDRA PASCALIDOU
Författare, journalist,
programledare i radio och
tv, kolumnist, bloggare
och föreläsare om retorik,
kreativitet, mångfald och
mänskliga rättig heter.
