DET KONSTATERADE statssekreterare Peter Honeth vid ett seminarium som arrangerades av Svenskt Näringsliv för diskussion utifrån boken "Med Sverige på läktaren? En antologi om forskningspolitiska utmaningar i akademisk brytningstid", (redaktör Mats Bergstrand).
Att aktuella debatter kan påverka politiken, det vill säga innehållet i
"forskningsproppen", såg Peter Honeth som ett argument som talar emot en blocköverskridande uppgörelse om forskningspolitiken, en uppgörelse som andra däremot efterlyste, under seminariet liksom i antologin.
– Avsaknaden av långsiktighet skapar en ryckighet som universitetsvärlden hela tiden måste anpassa sig till, sade Harriet Wallberg-Henriksson, rektor vid Karolinska Institutet, som i antologin gjort en genomgång av de forskningspolitiska propositionerna från 1992 och framåt.
– Mycket har varit bra med de senaste årens forskningspolitik, samtidigt är det lite som om varje regering vill uppfinna hjulet en gång till.
Hon ser inte att "ryckigheten" skulle bero på politiska skiljelinjer, snarare är det tidsandan som avgör.
Peter Honeth hävdade dock att det visst finns skillnader mellan alliansregeringen och oppositionen, samt alltså att långsiktiga, tvärpolitiska uppgörelser skulle göra politikerna mindre lyhörda:
– Om forskningspolitiken hade varit låst i en uppgörelse när vi tillträdde
hade det varit svårare att fånga upp den aktuella debatten.
– Proppen som vi lägger nu visar att vi har tagit till oss budskapet om forskning och innovation.
Att både debatt, tidsanda och politik nu svängt i riktning av att mer betona innovation, "nyttoforskning" och samverkan med näringsliv och samhälle, bekräftades i flera inlägg.
Förre ministern Tobias Krantz, numera chef för forskning, innovation
och utbildning vid Svenskt Näringsliv och den som tagit initiativ till antologin, talade om små skillnader mellan regering och opposition, särskilt med Stefan Löfven som socialdemokratisk partiledare.
– Men som det är nu premieras forskare för lite för samarbete med näringslivet.
HARRIET WALLBERG-HENRIKSSON beskrev en snabb utveckling, från att forskarvärlden för tjugo år sedan kunde se det som "fult" att samarbeta med näringslivet, "men så är det inte nu".
Generaldirektören för Skolverket och tidigare SACO-ordföranden Anna Ekström påminde i detta sammanhang om forskares villkor och tradition.
– Forskare är vana vid konkurrens, hela deras arbetssätt går ut på att konkurrera. De är också tränade till kritiskt tänkande, vilket möjligen kan uppfattas som bristande generositet mot andra ståndpunkter, men forskare måste ha ett kritiskt förhållningssätt.
Peter Honeth påpekade att det är naturligt om forskare värjer sig:
– Det innebär inte att de är negativa till näringslivet, men de kan vara skeptiska till hur dessa samarbeten ser ut.
– Det måste också finnas frihet i forskarnas val av frågeställning.
DET KANSKE MEST tydliga ställningstagandet för forskarnas oberoende kom dock från representanten för det aktiva näringslivet; Carl Bennet, industriman och styrelseordförande för Göteborgs universitet.
– Det är extremt viktigt att satsa på den fria forskningen.
Carl Bennet tog också tillfället i akt att relatera till ett många gånger diskuterat ”en-procentsmål” som forskningspolitisk ambition. Han menar nu att det inte räcker och att målet bör vara att en och en halv procent av BNP ska anslås till forskningen.
Madelene Sandström, vd för KK-stiftelsen, talade om de små högskolornas och de nya universitetens förmåga att interagera med det omgivande samhället, vilket hon också skriver om i antologin.
– Kompetens måste finnas där problemen finns.
– Finansiering av forskning är ofta alltför begränsad, det styrs av vetenskaplig konkurrens och fokus på excellens, inte av vilka effekter
forskningen har i samhället.
Dan Brändström, styrelseordförande för Linnéuniversitetet, ordförande för Wenner-Gren Stiftelserna och tidigare forskningspolitisk utredare åt regeringen, anlade ett motsatt perspektiv. I antologin har hans kapitel fått rubriken ”Det regionalpolitiska forskningsdilemmat – överallt och ingenstans”.
– Jag vänder mig mot begreppet enhetlig högskola, man måste skilja på vetenskaplig excellens och på regional utveckling. Slagkraftiga forskningsmiljöer kan inte finnas vid 39 lärosäten.
Jan Carlstedt-Duke, professor i molekylär endokrinologi vid Karolinska Institutet, beskrev komplikationer relaterat till att lärosätena är offentliga förvaltningsmyndigheter.
– Vi har fortfarande väldigt bra universitet i Sverige, men som myndigheter möter vi svårigheter att verka utomlands.
– Privata bolag har haft det lättare att internationalisera sig jämfört med universitetsvärlden.
Han vill också se mer undervisning på engelska, för att svenska lärosäten ska kunna konkurrera på en global utbildningsmarknad.
TILL DE NÄRMAST obligatoriska inslagen på varje seminarium om forskningspolitik hör diskussionerna om hur forskningen uppmärksammas och hur forskarna själv ska agera för att väcka omvärldens, politikernas, näringslivets och allmänhetens intresse.
I antologin skriver förre statsministern Ingvar Carlsson, som också han vill se en blocköverskridande uppgörelse, att forskningspolitiken ”står för långt ner på politikernas dagordning”.
Statsvetaren och publicisten Hans Bergström formulerar sig ännu skarpare, om ”ett statsministerkansli utan förmåga och ett finansdepartement utan intresse” gällande i synnerhet innovationspolitiken.
Seminariets moderator PM Nilsson drog utifrån bland annat detta slutsatsen att näringslivet verkar mer intresserade än vad politikerna är och undrade om forskarvärlden ”behöver en PR-strategi?”.
Peter Honeth gjorde först en tämligen diplomatisk sammanfattning av antologin: ”Alla som skriver här har rätt, delvis men inte fullt ut” och hävdade vidare att forskningsfrågorna har blivit mer centrala inom flera politikområden, inte bara en angelägenhet för Utbildningsdepartementet.
– Den förändringen är ännu mer påtaglig i 2012 års forskningsproposition, än i den vi lade fram förra gången (2009). Men han medgav också krassa realpolitiska överväganden, ”man vinner inte val på orskningspolitik”.
Vidare konstaterade Honeth att ”samverkan” och tredje uppgiften oftast tolkas som att forskning ska samverka med näringslivet och sjukvården och att man glömmer ”allmänheten”.
– Jag har ju kunnat se det i vårt arbete med forskningspropositionen, att det inte finns så mycket om allmänheten.
Harriet Wallberg-Henriksson vet av erfarenhet från egna universitetet att den så kallade allmänhetens intresse varierar beroende på forskningsområde, där medicinsk forskning alltid väcker uppmärksamhet och intresse.
– Journalister dammsuger varje pressmeddelande från KI, vad vi också borde diskutera är att journalisterna inte är så intresserade av annan forskning.
Till de forskningspolitiska seminariernas obligatoriska inslag hör vidare att de präglas av eller åtminstone avslutas i konsensus och en anda av viss optimism.
De mest dystra teserna från antologin fick ingen framträdande roll under seminariet och som avrundning påminde Tobias Krantz om att Sverige tillhör de länder som satsar mest på forskning.
Han vill dock se en annan struktur på det politiska ansvaret för frågorna. I antologin skriver Krantz om sina egna erfarenheter som minister för forskning och högre utbildning och beskriver det som ”olyckligt” att ”ansvaret för svensk forskning är splittrat mellan utbildningsdepartementet och näringsdepartementet”.
Tobias Krantz vill därför vända sig till ”den som ska bilda regering efter 2014, vem det vara månde”. Denna regeringsbildare bör, enligt Krantz, utse en ny sorts forskningsminister, med ansvar för ”både grundforskningen och den tillämpade, mer näringslivsnära forskningen”.
