Högre utbildning – för vad?

Debattartikel av FD Åse Nygren och FD Ulrica Skagert

DEBATTEN KRING neddragningarna av antalet utbildningsplatser har under de senaste månaderna varit intensiv. Avvecklingen av utbildningsplatser är del av den förändring som högskolevärlden genomgår. Det är inte bara antalet platser som dras ner samtidigt som studieavgifter av utomeuropeiska studenter införts utan i kölvattnet av Bolognareformen och autonomireformen har vi fått ökade redovisningskrav gällande mål och resultatstyrning. Denna debatt och dessa redovisningskrav emanerar från vad Gert Biesta kallar “a culture of measurement” som numera dominerar både svensk utbildningspolitik och den offentliga debatten som förs kring politiska beslut. Ett konkret resultat av denna kultur – där tekniska och administrativa frågor gällande effektivitetsprocesser står i fokus snarare än normativa frågor kring god utbildning – är det nya resultatbaserade kvalitetssystemet. Om debatten gällande minskade utbildningsplatser möjligen är relevant så är den kring det nya resultatbaserade kvalitetssystemet mer intressant eftersom den hänger ihop med hur man uppfattar utbildningsväsendets funktion i samhället och i människors liv – Vad ska utbildningen sikta mot? Bakgrunden till denna debatt gäller det faktum att det nya kvalitetssystemet ska kontrollera utbildningsresultaten för examina på grund- och avancerad nivå genom att pröva i vilken utsträckning studenternas faktiska läranderesultat motsvarar de förväntade läranderesultaten. Alltså en utvärdering av resultat snarare än förutsättningar. Det nya kvalitetssystemet har inte bara väckt frågor gällande möjligheterna kring lokal kvalitetsutveckling utan det har också väckt kritiska röster gällande de kvantifi erbara resultaten som endast leder till ekonomisk vinning för de universitet och högskolor som får goda utvärderingar. Problemet är dock att goda utvärderingar inte alltid kan likställas med hög kvalité i utbildningarna. Debatten har intensifierats med anledning av ENQA:s kritik mot det nya svenska kvalitetssystemet och det faktum att HSV inte längre är fullvärdig medlem i denna europeiska samarbetesorganisation. SUHF, Sveriges universitets- och högskoleförbund, har starkt reagerat på innehållet i ENQA:s rapport. Hamnar Sverige på efterkälken eller leder vi en ny utveckling är en debatterad fråga, och de flesta verkar vara överens om att högre utbildning i Sverige hotar att halka efter på den globala utbildningsmarknaden. I DENNA TURBULENTA tid av färre utbildningsplatser, reformer och omtvistade kvalitetssystem är det viktigare än någonsin att vi som är verksamma inom högre utbildning i Sverige inte tappar fokus på vårt uppdrag, nämligen det att utbilda våra studenter. Vi menar att både utbildningspolitiken och den offentliga debatt som förs kring politiska beslut inom högre utbildning fokuserar för lite på normativa frågor kring vilka värden som bör bejakas och vilka syften som högre utbildning ska fylla. Högre utbildning – för vad? Ska högre utbildning vara en utbildningsfabrik som syftar till att utbilda människor till arbetsmarknadens behov på snabbast och billigaste vis eller har vi först och främst ett ansvar att utbilda demokratiska samhällsmedborgare som kan tänka kritiskt och nytt enligt det humanistiska bildningsidealet? Eller är det inte också så att vi ska följa det som står i Högskolelagen (§5, kapitel 1), och ”främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande generation tillförsäkras en hälsosam och god miljö, ekonomisk och social välfärd och rättvisa”? DEN RÅDANDE politiska diskursen verkar vara att utbildning främst är ett medel att åstadkomma ekonomisk tillväxt genom att förse arbetsmarknaden med kompetent arbetskraft. Våra studenter ska vara anställningsbara och de ska möta de krav som näringslivet ställer (även om det ofta är oklart vilka krav som åsyftas). Vi menar, i enlighet med Bernt Gustavssons diskussion i utbildningens förändrade villkor, att vi bör vidga denna utbildningssyn till att inkludera bildningstanken och en demokratisk grundsyn med fokus på medborgarskap i en mångkulturell värld. Gustavssons kritik av ekonomismen ekar därmed den som Martha Nussbaum framför gällande det nordamerikanska utbildningssystemet i Cultivating Humanity där hon menar att det är just mångkulturalism och internationalisering som vi bör odla inom högre utbildning. I dessa tider av högerextrema vindar och global terrorism är detta nog viktigare än någonsin. GUSTAVSSONS OCH Nussbaums teser kring högre utbildning harmonierar med UNESCO:s lista över kompetenser som behövs för att utveckla ett hållbart samhälle. Kopplingen mellan högre utbildning och samhälle blir här skarpare än i Högskoleförordningens examensmål. UNESCO:s lista innefattar kritiskt tänkande och refl ektion; förmågan att ifrågasätta våra nuvarande trossystem och känna igen de antaganden och ”inbyggda” värderingar som genomsyrar vår kunskap, våra perspektiv och åsikter. Även vikten av att förstå komplexiteter och söka mönster för hur saker hänger samman betonas. Vi behöver både diskutera hur examensmålen ska konkretiseras i våra utbildningar och hur vi med hjälp av dessa ska utbilda våra studenter till kritiska aktörer i en demokratisk mångkulturell värld, vilket är krav som även näringslivet ställer. Det finns ingen motsättning i att utbilda studenter för arbetsmarknaden och bildningsidealet. Men vi måste sätta fokus på innehållet i våra utbildningar och formulera konkreta mål som leder i rätt riktning, och inte tro att siffror på effektiviteten i processen och mätbara resultat alltid visar god kvalitet. Det är en diskussion kring innehållet i en hållbar högre utbildning vi vill – och måste – ha. FD ÅSE NYGREN, PEDAGOGISK UTVECKLARE VID BLEKINGE TEKNISKA HÖGSKOLA FD ULRICA SKAGERT, TF. KVALITETSSAMORDNARE, PEDAGOGISK UTVECKLARE VID BLEKINGE TEKNISKA HÖGSKOLA


Kategorier: Arkiv