Ett kvalitetsdrivande system?

Regeringen vill ge ökade incitament för lärosätena att höja utbildningskvaliteten.

Regeringen vill ge ökade incitament för lärosätena att höja utbildningskvaliteten. Det är naturligtvis lovvärt: vem av oss tycker inte att högre kvalitet är eftersträvansvärt? Men frågan är om dagens system verkligen är kvalitetsdrivande? Det sedan länge aviserade systemet för att tilldela resurser på basis av Högskoleverkets kvalitetsutvärderingar presenteras i årets budgetproposition. Formeln kan tyckas enkel: ”Tilldelningen för respektive lärosäte baseras på volymen studenter på de utvärderade utbildningarna, beräknat genom antalet examina 2011 på de utvärderade utbildningarna multiplicerat med den utvärderade utbildningens längd.”. Att systemet tar hänsyn till antalet studenter är nog rimligt, och detsamma gäller hänsynen till utbildningens längd. Men examina? Det innebär väl i princip att utbildningar där studenterna i många fall inte bryr sig om att ta ut examen (till exempel generella examina) ges mindre tillskott än de utbildningar där examen är en förutsättning för att få jobb (till exempel legitimationsyrken). Att olika utbildningars förutsättningar att nå en hög andel examina ska avgöra om kvaliteten anses som hög eller inte är inte annat än helt orimligt. Att fördela resurser utifrån kvalitet är svårt. Och särskilt svårt blir det när vi har ett starkt kritiserat kvalitetsutvärderingssystem som inte förmår att inge förtroende, vare sig inom sektorn eller i omvärlden. Trots den starka kritik som ENQA riktat mot det svenska kvalitetsutvärderingssystemet har regeringen beslutat sig för att genomföra fördelningen efter kvalitet. För att fördelning efter kvalitet ska leda till högre kvalitet är det ett fundamentalt krav att mätmetoderna har legitimitet. Men även om vi lyckas bygga ett system som faktiskt förmår mäta vad som är hög kvalitet är resurserna enligt regeringens modell inte allokerade på ett sådant sätt att de egentligen hjälper till att vara kvalitetsdrivande. Ett skäl till detta är att fördelningen efter kvalitet innebär att mer pengar går till miljöer som redan är starka i stället för till dem, som skulle behöva extra resurser för att bygga god kvalitet. Det gäller mellan lärosäten, men sannolikt också internt eftersom systemen tenderar att reproduceras. Ett annat är att resurstilldelningssystemet som sådant premierar kvantitet före kvalitet. Sker kvalitetsarbete så sker det trots resurstilldelningssystemen. SULF har länge hävdat att resurstilldelning baserat på kvalitetsindikatorer inte ger incitament för att höja kvaliteten eftersom den snarast bidrar till att förstärka de skillnader som redan finns. Vi tror inte heller att det är de extra resurserna utan äran som de flesta lärare strävar efter: universitetslärare vill helt enkelt som de flesta andra göra ett bra jobb. Men med ett valitetsutvärderingssystem med fler brister än som ryms att diskutera här, och med för små och krympande resurser rent allmänt blir det tuffare och tuffare att göra ett tillräckligt bra jobb. Ett system som är kvalitetsdrivande på riktigt kräver omfattande nytänkande. Det är ingen lätt uppgift, men SULF sätter sig gärna ner med övriga intressenter och diskuterar hur ett verkligt kvalitetsdrivande system kan byggas upp.


Kategorier: Arkiv