En forskningsproposition mot bättre vetande?

Nyligen presenterade regeringen huvuddragen i sin nya forsknings- och innovationsproposition. Har positiva inslag, framförallt att mer kommer direkt till sektorn, vilket både SULF och lärosäten efterfrågat. Att regeringen dessutom väljer att satsa på yngre forskare och minskad byråkrati kring forskningsfinansiering är välkommet. Mer diskutabelt är regeringens övertro på excellens- och elitsatsningar. Det är en ödets ironi att regeringen väljer att bygga just forskningspolitiken på tro och politisk övertygelse. Rimligare hade varit att utgå från den forskning som visar vad som faktisk gynnar vetenskaplig kreativitet och produktivitet. Regeringens egen utredning Delegationen för jämställdhet i högskolan (U 2009:1) konstaterade att utfallet av tidigare excellensmedel varit milt sagt blygsamt. Den typen av satsningar (som även socialdemokratiska regeringar haft en fäbless för) leder till mer forskning på redan väletablerade forskningsområden och innebär att ett fåtal redan välfinansierade forskare tilldelas ytterligare medel. De gynnar således inte innovativt nytänkande, utan konserverar befintliga och ibland övermogna forskningsinriktningar. Satsningen på att köpa in excellenta forskare från utlandet riskerar att få samma effekt. Utifrån befintliga, vetenskapligt grundade, resultat om hur ansökningsförfaranden och bedömningsprocesser fungerar finns en uppenbar risk att konserveringseffekten kommer att kvarstå även i framtiden. Den risken förstärks av att förslaget om minskad byråkrati för forskare – ett i sig angeläget och lovvärt initiativ – är förvillande likt de gamla excellens satsningarna. Stora strategiska satsningar har dessutom hittills till övervägande del riktats mot områden som få kvinnor forskar inom. Forskning visar därtill att kvinnor är mindre benägna att söka sådana medel och riskerar att bedömas som mindre excellenta än manliga sökande trots likvärdiga meriter. Mycket talar för att vi med rådande politik även framöver kommer att ha en forskningselit som består av äldre män. Den miljön attraherar inte alla de begåvade yngre forskarna. Tvärtemot vad utbildningsministern påstår har forskningspolitiken på senare år gett spetsforskningen förhållandevis bra villkor – så bra att ett antal forskare inte förmår göra av med sina forskningsmedel. Samtidigt hålls en övervägande majoritet av såväl forskarna som de vetenskapliga disciplinerna på svältkost. Kopplingen mellan grundutbildning och forskning försvagas allt mer eftersom möjligheterna för icke-excellenta universitetslektorer att forska är små. Det borde, som Jan Björklund skrev i DN, inte vara någon motsättning mellan bredd och spets. Som verkligheten ser ut för universitetslärare idag är motsättningen dock högst påtaglig. Att lämna Jante bakom sig kan kännas befriande. En knäckfråga är dock fortfarande hur ”eliten” definieras och identifieras. Vi hoppas att utbildningsministerns tal om elitsatsningar på ”de allra duktigaste yngre” presenteras tillsammans med förslag som försöker komma till rätta med de problem som tidigare satsningar medfört. Kunskap om problemen finns både på departementet och på universiteten. Vi ser fram emot att den kunskapen omsätts till användning i kommande högskolepolitiska beslut. HENRIETTA HUZELL 3:e vice ordförande i SULF