Den engelske 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes betraktade människorna som ett våldsamt och opålitligt släkte, som utlämnade åt sig själva oundvikligen utkämpar ett allas krig mot alla. Ser vi oss omkring i världen är det inte heller svårt att finna belägg på allehanda former av mänskligt svek, fysisk och psykisk misshandel och mord. Och ändå: när jag skriver dessa rader, sittande på en båt mellan fastlandet och Gotland, känner jag mig trygg i förvissningen, att alla de människor som har jobbat på att konstruera och framföra min båt, oavsett deras eventuella privata brister och tillkortakommanden, har och har haft förmågan att samarbeta i de mest komplexa system och organisationsformer på ett målmedvetet sätt, med resultatet att jag kan vara lugn för att det 29 000 ton tunga fartyget flyter på vattnet, följer sin farled och kommer att avleverera mig hel och torrskodd i Visbys hamn om halvannan timme. Inte heller känner jag mig orolig för att tjejen med godispåsen en bit bort vid samma bord eller de rökande männen vid relingen kommer att sticka en dolk i min rygg om jag sviktar i min vaksamhet. Är det bara för att vi fruktar den grymma hämnd som statsmakten – Leviathan i Hobbes terminologi – skulle utmäta åt oss om vi bröt den påtvingade samhällsfreden?
I själva verket finns det en annan faktor som möjliggör för oss människor att bygga gemenskaper, nätverk, organisationer och samhällen. Den kan i jämförelse med det som våldet skapar förefalla svårgripbar och närmast litet naiv, varför det är förklarligt att Hobbes underskattade dess betydelse, men ser man till resultaten är det en av starkaste krafterna i mänsklighetens historia: tilliten. Finns tilliten räknar vi med, att läkare, lärare och hissreparatörer gör sina arbeten med hög kvalitet även om ingen övervakar dem hela tiden, eller sticker till dem en summa under bordet. Finns tilliten kan jag acceptera att den lön jag får för mitt arbete inte består av guld, silver eller ens något ätbart, utan av en rad siffror i ett elektroniskt dokument.
Saknas däremot tilliten kommer jag inte att sätta in några pengar på banken, eftersom jag då inte tror att jag kommer att få se dem igen. Köper jag en vara utgår jag från att säljaren försöker lura mig och svarar med att själv försöka lura honom eller henne på samma sätt, varefter vi skiljs åt i förvissning om att aldrig behöva se varandra igen. Brist på tillit kostar!
Tilliten tar lång tid att bygga upp, men kan brytas ned på några ögonblick. Hur många har inte gått in i en relation på ett öppet och tilllitsfullt sätt, men gjort erfarenheter som har fått den goda viljan att slockna? Detta gäller även relationer i arbetslivet, något som – bortsett från det personliga lidandet – är förödande för kreativa arbetsplatser som universitet och högskolor.
FINNS TIILITEN kan kan man respektera varandra även när man har olika roller och i viss mån olika intressen att företräda, utöver det gemensamma intresset av att våra lärosäten är framgångsrika och har sund ekonomi. Finns tilliten har man råd att göra misstag, eftersom man vet att den andra inte handlar av illvilja, utan att misstaget var en olycka. Man kan också gemensamt lära sig av misstagen och hitta vägar för att förbättra sina rutiner.
Det långsiktiga byggandet av tillit är en huvuduppgift för både arbetsgivare och personalorganisationer vid högskolorna. Den kloke arbetsgivaren tar därför lärdom av min 1500-talskollega Niccolò Machiavelli: "Det är nödvändigt för en furste att ha folkets vänskap; annars finns det inget botemedel för honom när motgången kommer".
När Linnéuniversitetet kom till brukade vår fusionsgeneral, Lars Haikola, påminna oss om att universiteten är organisationer som utmärks av att kompetensen finns långt ute i kapillärerna. Forsknings- och undervisningsfronten finns där varje enskild lärare eller doktorand befinner sig. Tilliten är ett omistligt kapital i en sådan organisation.
ANDERS FRÖJMARK
HISTORIKER, VICE ORDFÖRANDE I SACO-FÖRENINGEN VID LINNÉUNIVERSITETET, SUPPLEANT I SULF:S STYRELSE
