Bredden i den tredje uppgiften

I Universitetsläraren 10-11/2012 kommenterar Detlef Quast en artikel om Hans Rosling i ett tidigare nummer (9/2012), och han beskriver ett antal skäl till varför fler forskare borde ägna sig åt universitetens tredje uppgift, alltså att samverka med det övriga samhället. Jag ger honom rätt i sak, men vill ändå kommentera den bild av tredje uppgiften som underhållning eller som ett ”förkunnande av slutsatser” som jag tycker hans debattinlägg (och även Roslingartikeln) ger. Visst är det viktigt att forskningsresultat förklaras för den breda allmänheten, för att lyfta den generella kunskapsnivån, skapa opinion för en fortsatt kunskapsuppbyggnad, och rekrytera nya studenter. Men samverkan med samhället måste omfatta långt mer än sådan envägskommunikation. Åtminstone inom den tillämpade forskningen, där det finns en omedelbar användning av resultaten, är en nära dialog med de tänkta användarna avgörande för att forskningen ska kunna göra full nytta. Utöver att redovisa resultat från genomförda undersökningar omfattar denna dialog exempelvis att: • ta till sig de erfarenheter som olika samhällsaktörer besitter • skaffa sig inblick i de praktiska verksamheter där forskningen ska kunna tillämpas • tillsammans med användare identifiera forskningsområden och frågeställningar • planera forskningsprojekt i samråd med användare • om möjligt involvera användarna praktiskt i forskningen på olika plan • svara på remisser, delta i hearings och liknande • etablera en kunskapsbas som är gemensam för forskning och praktik • överhuvudtaget hitta olika sätt att integrera akademisk och icke-akademisk expertis. För att återknyta till artikeln om Hans Rosling instämmer jag i att universitetsstrukturen är dåligt anpassad för att understödja tredje uppgiften. Men lösningen är inte att lägga uppgiften på några enstaka estradörer eller på vetenskapsjournalister. Istället måste forskningsprocessen i sig integrera de många funktioner som behövs för att överbrygga gapet till den praktiska tilllämpningen. Det är sålunda något som snart sagt varje forskare bör ägna sig åt. Idag saknar de flesta akademiska meriteringsoch utvärderingssystem en standard för att värdera samverkan med det omgivande samhället, vilket leder till att samverkan blir nedvärderad. Tredje uppgiften riskerar bli en enkel biljett ut ur akademin. Detta ser jag som en allvarlig brist i ett samhälle som utger sig för att vara kunskapsbaserat. JAN OLOF HELLDIN FIL DR, FORSKNINGSLEDARE VID CENTRUM FÖR BIOLOGISK MÅNGFALD, SLU