Vem har ansvar för universitetslärarkarriären?

Det råder enighet om behovet av att universitetslärarkarriären är attraktiv. Regeringen har sagt det i regeringsförklaringar och i forsknings- och autonomipropositionen. SUHF har sagt det i remissvaret på autonomiutredningen. Sveriges unga akademi har lyft ämnet. Men trots detta händer ingenting. Den nya högskoleförordningen – av Jan Björklund motiverad med att den ökar attraktiviteten i forskarkarriären – ger möjlighet till bortåt 25 års visstidsanställning mellan antagning till forskarutbildningen och tillsvidareanställning på ett och samma lärosäte. Regeringen, företrädd av statssekreterare Peter Honeth, menar att det nu är meningen att lärosätena ska ta ansvar för större karriärtrygghet genom att självmant införa begränsningar som gör att karriären efter doktorsexamen består av postdoktorsanställning + meriteringsanställning och sedan tillsvidareanställning. Men är det sannolikt att så sker? Det finns goda skäl att tro att många lärosätesledningar har ambitionen att vara goda arbetsgivare, men vill de eller kommer de att kunna genomföra lokala begränsningar i rätten att tidsbegränsa? Sanningen är att det finns ett stort glapp mellan lärosätesledningarnas fina ord och den krassa verkligheten. Det beror inte på ledningarnas svaghet. Det beror på att de tidsbegränsade anställningarna bland annat är resultat av en massa föreställningar som kan tyckas vara rimliga, logiska och sanna men som leder till missuppfattningen att universitetslärare vare sig kan eller bör tillsvidareanställas. En grupp vanföreställningar handlar om genialitet och excellens. I urval: Varje student som erbjudits stipendiefinansierat labbarbete eller uppmuntrats av professorn på ett uppsatsseminarium måste vara ett geni och behöver ingen annan trygghet än sin genialitet. Hungriga vargar jagar bäst. Det var minsann värre när dagens professorer var doktorander, och det gick ju bra. Universitetslärarjobbet är ett kall och inte en profession. Det är ett misslyckande att inte stanna i akademin efter disputation även om man får avsevärt bättre anställningsförhållanden på annat håll. Tillsammans skapar dessa antaganden bilden av att forskning och undervisning inte har med normala anställningsförhållanden att göra. En grupp vanföreställningar berör systemet: Det går inte eller är svårt att säga upp på grund av arbetsbrist. Budgeten får bara räknas på direkta statliga anslag och inte på hela verksamheten. Institutioner kan inte samorda arbetet eftersom externa anslag är de konkurrerande professorernas privata pengar. Stora externa finansiärer bryr sig inte om att pengarna används effektivt i helheten utan bara om resultatet i varje enskilt projekt. Tillsammans skapar dessa föreställningar bilden av att systemet inte tilllåter prefekter att tillsvidareanställa. Vem har ansvaret för att universitetslärarkarriären blir attraktiv och inte dagens radda av tidsbegränsade anställningar? Självklart var och en av oss som göder vanföreställningarna. Självklart varje prefekt. Självklart lärosätesledningarna. Självklart regeringen, som åtminstone borde skapa ett restriktivt regelverk i stället för en ”reglering” som i själva verket gör det enklare än någonsin att anställa tidsbegränsat.