SOM ORDFÖRANDE FöR Sveriges förenade studentkårer (SFS) har jag ett händelserikt år att se fram emot. Något som engagerar mig särskilt mycket är den diskussion om kvalitet som förs inom sektorn med anledning av det nya kvalitetsutvärderingssystemet. Synen på kvalitet och utbildningens användbarhet kommer att vara tongivande i SFS verksamhet det kommande året. Ett fokus jag tycker är helt rätt och riktigt.
Det kan verka insmickrande att i detta forum lyfta universitetsoch högskolelärarens utomordentligt viktiga roll för god kvalitet i högskolan. Det är dock ett faktum att god pedagogik är det som studenterna viktar högst för att uppnå hög kvalitet i högskolan. Studenterna är också eniga om att detta område måste förbättras. Det har den undersökning SFS genomförde bland medlemskårerna i våras visat. Under detta verksamhetsår kommer vi därför arbeta med att utforma förslag till nödvändiga förändringar för att studenter i Sverige ska få en undervisning i världsklass. Detta vill vi göra i dialog med dem som undervisar och forskar inom högskolan.
VI SOM FÖLJT debatten de senaste åren vet att det har klagats på för få undervisningstimmar för vissa studenter medan andra studenter drunknar i undermåliga storföreläsningar. Olika kvalitetshöjande åtgärder är nödvändiga för olika kurser och program.
En sak är dock genomgående. Studenterna efterfrågar goda pedagogiska metoder som utvecklar studentens kritiska tänkande, problemlösningsförmåga och självständighet. Jag som möter många studenter får höra om goda exempel på lärare som uppskattas av studenterna. Gemensamt för dessa lärare är att de har en passion för att undervisa i sitt ämne, att de involverar studenterna i undervisningen genom bra pedagogiska metoder samt att de är goda forskare som är vetenskapligt kunniga.
Frågan är hur förutsättningarna för lärarna i högskolan kan förbättras så att forskning och undervisning får det nödvändiga utrymme som krävs för att studenterna ska få en högkvalitativ utbildning?
Att de som undervisar får en god fortbildning i högskolepedagogik är nödvändigt. Det räcker inte med goda ämneskunskaper för att vara en bra lärare, det behövs också kunskaper om studenternas inlärningsprocesser och om hur olika kursoch examensmål med framgång kan uppnås. Enligt högskoleförordningen ska prövningen av den pedagogiska skickligheten ägnas lika stor omsorg som den vetenskapliga eller konstnärliga skickligheten vid anställningar.
HENRIK BERGGREN LYFTER i sin rapport "Den akademiska frågan – en ESO-rapport om frihet i den högre skolan" (2012) att sambandet mellan undervisning och forskning är problematiskt inom det svenska högskolesystemet. Han menar att undervisning har låg status och att incitamenten för att lärarna ska få "kanalisera sin kreativitet och begåvning till seminarierum och föreläsningssalar är svaga".
Jag tycker att det är befriande när någon sätter ord på något som det tassas kring. Det finns obalanser som måste rättas till. Alla disputerade lärare måste få forska i tillräcklig utsträckning, men att undervisa ska vara en prestigefylld uppgift. Det är ett allvarligt problem när en forskare upplever att tid som läggs på undervisning är förlorad tid för forskning.
FÖR STUDENTERNA ÄR forskningsanknytning en förutsättning för utbildning på högskolenivå. Det garanterar att utbildningen är relevant, användbar och aktuell. Genom dialog med studenterna får också läraren möjlighet att reflektera över sin forskning. En undervisning som präglas av ett vetenskapligt förhållningssätt och en god pedagogisk metod borgar för utbildning av hög kvalitet.
Hög utbildnings- respektive forskningskvalitet är intimt förknippade, och sambandet gäller åt båda håll. För att studenterna på bästa sätt ska kunna tillägna sig en högskoleutbildning måste höga krav ställas – både på studenterna och lärarna.
ERIK ARROY
Ordförande SFS
